Propagandamyt om försvenskningen
Av Anders NÅ Larsson. Hallands Nyheter 28. juni 2004 (nedkortad).

Läste med förvåning i HN 26/5 att Sven Larsson belönats med tidningens kulturpris för sin bok När hallänningarna blev svenskar. Boken, heter det, »slår hål på flera seglivade myter« om försvenskningen av de forna östdanska landsdelarna Halland, Skåne och Blekinge. Men det är dessvärre inte de gamla seglivade storsvenska myterna som Sven Larsson vill slå hål på. Tvärtom försöker han på klassiskt svenskt manér bagatellisera hela försvenskningsprocessen och undanhålla obehagliga sanningar om denna. Hallänningarna var inte förtryckta och försvenskningen var odramatisk, hävdar Sven Larsson. Han försvarar denna gamla svenska propagandamyt med påståendet att det inte fanns någon dansk identitetskänsla i det dåtida Danmark, och de s k »snapphanarna« (en förnedrande beteckning som svenska militären använde på allt från de mest självuppoffrande halländska motståndsmän till de uslaste förbrytare - i svenskarnas ögon var ju detta samma sak!) var inga frihetskämpar.

Hallänningarna, påstår Sven Larsson t o m, grep aldrig »till vapen eftersom det hade varit meningslöst«. Räknar han då inte alla de hallänningar som bevisligen slogs med vapen i hand mot de svenska erövrarna i olika friskyttekompanier, som hallänningar? I Halland fanns minst fyra kompanier under befäl av Eskild Nielsen, Jens Nielsen Vismand, Peder Laursen och Niels Tommesen Tidemand.

I artikeln beskriver Sven Larsson de s k snapphanarna som: »i första hand desertörer, unga män som vill undvika soldatlivet och en för tidig död«. Friskyttarna fick bl a själva bekosta sin utrustning inklusive hästarna, och man kan fråga sig varför de gick frivilligt ut i kriget om de ville undvika detta?

Och om det inte fanns någon dansk identitet i Danmark, inklusive Halland, på 1600-talet, varför talar de historiska källorna om motsatsen; t ex Karl XI:s proklamation 1678, att invånarna i de erövrade provinserna skulle vänjas av med sina danska seder och skick, »så att de mista kärleken till Dannemarck« (se också de hundratals källorna på hemsidan: http://www.nomos-dk.dk/skraep/Skraep.htm)?

Nämnvärt i sammanhanget är också historikern Jonas Nordins doktorsavhandling, som visar att det fanns en välutvecklad svensk identitet redan på 1600-talet. Om det fanns en svensk identitetskänsla i Sverige, vilken identitet hade då befolkningen i den sedan 800 år tillbaka danska landsdelen Halland? Svensk kan den i vart fall inte ha varit.

Hur stort motståndet mot svenskarna var i de erövrade gamla östdanska landsdelarna, kan också ses av att hela sex procent av befolkningen under Skånska kriget 1676-79 deltog aktivt i kampen mot de objudna gästerna. Det kan jämföras med att det bara var två procent av Danmarks befolkning som var aktiva i motståndsrörelsen när Danmark var ockuperat av Nazityskland under andra världskriget.

I Danmarks Rigsarkiv finns mönstringsrullorna för mer än trettio friskyttekompanier med tusentals namn och hemorter bevarade. Men Sven Larsson har tydligen begränsat sin källforskning till svenska arkiv. Hur kan man då göra en objektiv skildring av försvenskningen? HN kunde gjort ett lyckligare val vid utnämnandet av 2004 års kulturpristagare.