|
Skånska friskyttechefer 1676-79
Af Anders Hedwall. Udgivet af
Dansk-Skaansk Forening 1962.
JENS JENSEN
Under den stränga vintern 1676 - 77 var
det många skåningar, som sökte sig över till Själland.
Större delen av dessa uppehöllo sig i Köbenhavn, där de
bildade en liten skånsk koloni, vari det mest markanta inslaget
utgjordes av de här övervintrande snapphanar, som under 1676
års fälttåg hade komprometterat sig i svenskarnas ögon så
pass mycket, att de, trots Karl XI:s allmänna pardonsbrev, icke
ansågo sig kunna begära pardon eller rentav icke hade någon
som helst avsikt att förödmjuka sig härtill. Till dessa senare
hörde bl. a. Jens Jensen från Stoby, som alltifrån krigets
början anslutit sig till snapphanerörelsen.
Under de första månaderna av kriget hade
danska härledningen tydligen ställt vissa förhoppningar till
ett skånskt bondeuppbåd samt uppsättning av reguljära
skånska regementen, men då dessa förhoppningar slogo slint,
började man mer och mer intressera sig för den insats, som
skulle kunna göras av de organiserade snapphanarna eller, som
dessa officiellt kallades, "kongens friskytter". Dessa
åtnjöto också ett visst underhåll från kronan, ty i
provianträkenskaperna finner man nämligen, att fr. o. m. 1677
bröd och havre börjat utdelas åt dem och deras hästar vid
flera tillfällen, likaså krut. Under vintern skulle de i
enlighet med konungens befallning avlönas och förplägas som
dragoner, en order, som dock icke åtlyddes så särskilt noga,
eftersom både officerare och manskap fingo hålla tillgodo med
betydligt mindre avlöning och förplägnad än dessa.
Den 20 februari 1677 utfärdade Christian V
en formlig fullmakt som friskyttebefälhavare för förutnämnde
Jens Jensen från Stoby samt Simon Andersen från Västra Vram,
och i denna sin egenskap kvarstodo de sedan ända fram till
krigets slut. Jens Jensen nämnes som löjtnant till slutet av
1677 och därefter som kapten. Den kungliga fullmakten var av
följande lydelse: "Eftersom imod Forhaabning formeenes,
at nogle indvaaner udi Skaane sig skal understaae deris naboer og herritsmænd, som sig oss tro bevist hafer och endnu beviser, hos
de svenske at angifve och dem derfore stor skade oc fortræd at
paaføre;Da gifve vi nerverende Jens Jensen i Stoheby udi
Landscrone lehn boendis och Simon Andersen af Wester Wramb udi
Christianstads lehn hermed fuldmagt och befahlning, at de med
deris medfølger och tro danske undersaatteres hielp skulle och
maa forfølge alle svenske infølge eller betiente och svensk
gesinte undersaatter i Skaane, som deris næste och oss tro
værende binder och indbyggere seger i saa maade at forrede och
at forderfve, hvilcke de have at nederlegge och med dennem som
fiendens tilhenger at forfahre. - Gifvet Kiøb: d: 20 febr.
1677".
Även under påföljande vinter låg Jens
Jensen med sitt folk inkvarterad på Själland, där han åtnjöt
ett visst underhåll. Hans friskyttar synas till större delen ha
varit från Stehag och kringliggande trakter, och det var också
kring Ringsjön, som han hade sitt egentliga operationsområde.
Redan i september månad 1677 inrapporterade befallningsmannen
Carl Paulin till de svenska myndigheterna, att det härnere fanns
över 300 snapphanar, och i början av mars 1678 klagas det från
samma håll över, att ”snaphanarna grassera temmelig i
Frosta och en del av Färs härad”.
Detta fick sannerligen också ryttmästare
Ankarspitz erfara, då han i mitten av juni s. å. var på väg
från Knutstorp till Kristianstad med sextio ryttare och ett rikt
byte, som han hade lagt sig till med under sin inkvartering på
förut nämnda herresäte. I Spange ora i Höör möttes han av snapphanarna, som ihjälsköto 1 korporal och tretton gemene,
berövade honom hela den värdefulla foran och drevo honom
tillbaka till Eriksholm, det nuvarande Trolleholm. I sin
förbittring häröver besvärade sig Ankarspitz hos prästen i
Höör och begärde av socknen ett skadestånd på hela 1,000
riksdaler under hot om, att han, om dessa icke erlades, skulle
hemsöka socknen med eld och svärd och icke ens skona det lilla
barnet i vaggan. Att det var Jens Jensen, som arrangerade det
lyckade överfallet på transportforan, behöver man nog inte
tvivla på.
Då Karl XI mot slutet av samma månad var
stadd på marsch för att undsätta Helsingborg, slog han läger
vid Munkarp, och naturligtvis var Jens Jensen då genast ute för
att skaffa informationer om de svenska trupperna, "som jeg
selv", som han säger i sin rapport till den danska härledningen, "haver været saa nr i nat, at jeg kunde have
skudt paa dem, om vi havde været stærke". Han hade
lyckligtvis ett gott stöd av ortens befolkning, ty både i
Frosta och Färs var man högeligen förbittrad på svenskarna
för deras ideliga utskrivning av proviant, ja, man hotade till
och med att bränna ner gårdarna för de länsmän, som kommo
för att indriva de betungande pålagorna. I vetskapen om att
sålunda ha ett gott ryggstöd i ortsbefolkningen var Jens Jensen
vid gott mod, och det beredde honom även ett stort nöje att i
sin rapport kunna skildra den föirvirring och fruktan, som han
trodde sig kunna förmärka hos de svenska trupperna. "De
er", säger han, "saa konfunderet i deres tanker, at
de hver time er foranderlige, og (man) ved aldrig, hvilken vej de
seger, enten op eller ned". Naturligtvis var det för
honom förenat med den allra största risk att ha svenskarna
alldeles inpå sig, men, tillfogar han förtröstansfullt: "Dog
bor Vor Herre midt i landet, som hjælper den nedlidende".
Tillika med sitt kompani övergick han vid
krigets slut till Själland, där han sedan kvarstannade under
sin återstående livstid. Kompaniet upplöstes i mars 1680.
LILLE MADS
Bland de på Rigsarkivet i København
förvarade kompanirullorna över skånska friskyttar forskar man
förgäves efter några rullor över friskyttarna i det kompani,
vars ledare var den i snapphanelitteraturen mångomtalade Lille
Mads. Förmodligen har också han fört sådana, fastän de sedan
ha förkommit. Man känner i varje fall till namnet på en av
hans officerare, nämligen löjtnanten Olle Haagensen av
"Lille Madsis parti".
Men vem var han då, denne sägenomspunne
man, som så ofta figurerar i J. O. Åbergs och C. Aug.
Cederborgs s. k, historiska romaner och berättelser? Ja, han
skall enligt somligas uppgift ha varit färsing och född i
Röddinge socken. Så alldeles säkert är dock icke detta, ty i
sin "Promemoria om snapphanarna" uppgiver den beryktade
svenske krigskommissarien och snapphanejägaren Sven Erlandsson,
att Lille Mads var född i Hoby i Ingelstads härad, och denna
uppgift förefaller också synnerligen trovärdig, eftersom
bemälde Erlandsson tidvis tillika med sitt krigsfolk var
inkvarterad på Ingelstads Nygård, där man säkerligen kände
väl till vederbörande partisanchef. Samme Erlandsson omtalar också, att Lille Mads "tillförne warit dragon under de
swenske men rymbde bort wid Torsebro", samt att "han
war capten för en deel", alltså chef för ett friskyttekompani.
Under svenska härens reträtt strax i
början av kriget hade det nämligen varit en skärmytsling
mellan danska och svenska trupper vid Torsebro, och det var då,
som Lille Mads, vilken tydligen blivit tvångsutskriven till
soldat, hade passat på att rymma från svenskarna mitt i det
allmänna virrvarret. Och vart skulle han sedan taga vägen? Ja,
för en bortrymd soldat återstod just ingen annan utväg än att
"söka skogen" och ansluta sig till den snapphaneresning, som inom kort slog ut i full låga häruppe i
gränstrakterna och sedan spred sig som en löpeld till
skogstrakterna i hela Skåne. Och som gammal rutinerad soldat
blev han förstås snart nog den självskrivne ledaren för en
större eller mindre flock, som var hågad för att, som det heter, "gå på parti".
Det förefaller också, som om han
åtminstone tills vidare stannat kvar häruppe i de djupa gränsskogarna, att döma av de många sägner och traditioner,
som i dessa trakter alltjämt anknyta sig till hans säkerligen
mycket färgstarka person. Vad som i dessa är dikt eller
verklighet är emellertid nuförtiden ofta mycket svårt att avgöra, eftersom snapphaneskildraren par preference C. Aug.
Cederborg i sina många romaner har tilldiktat och fabulerat till
den milda grad, att han till slut icke själv förmådde skilja
på traditioner och egna tillsatser och broderier.
Det är emellertid J ingalunda alldeles
otroligt, att Lille Mads, som det påstås, skall ha varit ledare
for de snapphanar, som på kyndelmässodagen den 1 februari 1677
efter en mindre träffning på Finjasjöns is tillfångatogo
översten Abraham Cronhjort, hans major och löjtnant och
därefter införde dem till Landskrona fästning, vars kommendant
i glädjen över det lyckade kapet gav dem en dusör på 20 riksdaler, varefter
snapphanarna, som också fingo havre till
sina hästar och tillstånd att sälja det tagna bytet, redo sin
väg "meget weltilfredse".
Sannolikt deltog han också i snapphanarnas
operationer kring Hovdala åtminstone under de första krigsåren. Gårdens dåvarande ägare den danskfödde
räntmästaren Jens Mikkelsen var svenskvänlig och betraktades
därför av snapphanarna med allt annat än blida ögon. På
Hovdala förvaras i förbigående sagt ännu ett gevär, som
säges ha tillhört Lille Mads, och om så verkligen är förhållandet, skulle det onekligen vara högst intressant att
få veta, hur det kommit att hamna härstädes.
I början av juni 1678 gjorde Lille Mads
Ystad den äran av ett litet besök, och den närmaste
anledningen härtill var i korthet följande:
Sedan danska härledningen vid denna tid
förlorat hoppet om att kunna återerövra Skåne, började den
nu tillämpa en rentav hänsynslös krigföring i akt och mening
att beröva svenskarna deras underhållsmöjligheter i landskapet. Bl. a. landsattes den 4 juni i Ystad en större
truppstyrka, som därifrån bortförde 344 stutar och kor till fartygen, varefter hela staden prisgavs till plundring åt
soldaterna och snapphanarna, ty även många sådana hade
infunnit sig däribland Lille Mads. De förnämsta av borgarna
lyckades emellertid undkomma på ett fartyg, borgmästaren Sivert
Kofod i sista stund, ty om honom heter det, att han "paa
sine løse Tøfler" måste fly neråt stranden efter att ha
blivit bortjagad ur sitt hus av en friskytt vid namn "Lille
Mads", vilken hotade att skjuta honom.
Efter sitt gästbesök i Ystad stannade
Lille Mads kvar nere i södra Skåne, där snapphanarna hade sitt
huvudtillhåll i trakten av Sövde och Marsvinsholm. Dessa
uppgingo till ett högst betydligt antal, och namnen på deras
ledare ha bevarats ända fram till våra dagar. De hette Jöns Bollring, Anders Farbror, Ola
Törn, Bengt Blank, Hans Unosen och
så naturligtvis Lille Mads, som tydligen var den mest ansedde av
dem alla och därför också fungerade som överbefälhavare.
Om huru det gick till, då denne stupade,
berättar den förut nämnde krigskommissarien Sven Erlandsson i
sin "Promemoria om snapphanarna" enkelt och rättframt
och utan några som helst romantiska broderier följande:
"Råkade Sven Erlandsson ett partie af 5 a 600 man wid
Söfwa Mölla, han kom öster if:, och de kommo wäster ifrån
och träffade hwarandra wid den wästra Söfde Mölla. Attaquen
warade ½ timma, då många snaphanar blefwo på platsen, men af
wåra blefwo några sårade allenast, ty de stego af hästarna
och brukte them till betäkning, när de skuto på snaphanarna.
När äntligen de kommo öfwer broen, flydde snaphanarna, och 4
blefwo fångne, hwilka fördes till Wanneberga och lades på stegel, emedan kongen war på Liungby.Iblant thesse war en, hette
lille Mads, som war född i Hoby i Ingelsta härad, som
tillförrne waret dragon under de swenske men rymbde bort wid Torsebro, han war capten för en
deel. När snaphanarna woro på flykten, flydde han med, men som hans häst war blesserad i
knäet, gick han och ledde hånom i skågen, der först 2:ne af
Sven Erlandssons drängar råkade på hånom, på hwilka han
lössade sin bössa men förbi, hwarpå den ene, Lars Roth, född
uppe utj Swerie, skiöt hånom med sin pistool. att han nödgades
stå på knä. Härpå kom general Mortons dräng Petter, då de
woro 3. De tillbådo hånom att gie sig, men han swarade ney,
hwarpå (han), oafsedt han med sin palasser (sabel) förswarade
sig, så godt han kunde, blef nedhuggen. Snaphanarna togo och
begroffue hånom i Blentarp, men Sven Erlandsson tog hånom upp
och lät föra hånom till Åhuus, derest han blef satt på
stegel i kistan, sedan loket war uppslaget och bortkastadt".
Lille Mads var tydligen en bemärkt person,
hans insatser som friskyttechef hade observerats och uppskattats
till och med på högre ort, något som bl.a. framgår av den omständigheten, att amtmannen i Landskrona Knud Thott i en
skrivelse av den 27 januari 1679 underrättade Christian V om
hans nyligen timade död.
HANS SEVERIN
Det var tunga bördor, som den svenska
regeringen efter freden i Roskilde 165S lassade på de arma
skåningarnas skuldror. Inte nog med allehanda skatter och
kontributioner, bönderna betungades därtill också med
inkvarteringar av både svenska och tyska ryttare, av vilka
särskilt de senare gjorde sig obeskrivligt hatade av sina
värdar på grund av sin brutala framfart. Mycket fruktade voro
också tvångsutskrivningarna av skånska män till krigstjänst
i Sveriges provinser på andra sidan Östersjön. Det var
nämligen högst sällan, som någon av dessa olyckliga återkom
till hembygden, varför "det att bli utskriven till knekt
var för allmogen detsamma som att bli dömd till döden".
De tvångsutskrivna skåningarna borta i
Balticum och Pommern gjorde emellanåt myteri i raseri över sin
omänskliga behandling, men dessa desperata försök att slå sig
fria dränktes naturligtvis i blod. I mycket sällsynta fall
lyckades dock en och annan att rymma från detta veritabla
helvete och efter många underliga öden och äventyr ta sig hem
igen till Skåne. En av dessa få, som lyckades härmed, var Hans
Severin, som i icke mindre än tretton års tid hade försmäktat
någonstans borta i Östersjöprovinserna.
Efter sin återkomst till Skåne i början
av år 1677 anmälde sig Hans Severin, som i förbigående sagt
var född i Ystad, genast till krigstjänst hos danske
generalmajoren Ahrensdorf och fick då av denne rådet att såsom
varande infödd skåning ansluta sig till friskyttarna. Rådet följdes, och kort tid därefter blev han enrollerad som
löjtnant i Dreyers kompani, som synes ha opererat
företrädesvis i trakten kring Malmö.
Den nybakade löjtnanten var tydligen en
ganska fördomsfri herre, ty i april 1678 fann sig generalmajor
Meerheim föranlåten att låta arrestera honom för plundring.
Det blev emellertid icke alltför svåra efterräkningar för den
alltför företagsamma löjtnanten, ty han blev snart frigiven
och därefter chef för eget kompani.
Liksom kring Lille Mads har det också
kring Hans Severin växt upp en hel flora av sägner, varav
säkerligen många, för att nu icke säga de allra flesta,
härröra från C. Aug. Cederborgs och J. O. Åbergs livliga
fantasi. Man vet dock med säkerhet, att kapten Severin under
hösten 1678 opererade uppe i Göinge, där han i oktober brände
Hasslaröds bro, varefter han den 5 november tillika med sitt
kompani av den danska härledningen anvisades vinterkvarter i
Landskrona län. Sedan Kristianstad i början av augusti måst
kapitulera på grund av hungersnöd, lät Karl XI anställa en
formlig klappjakt på snapphanarna. En av de mest bekanta
snapphanejägarna var ryttmästaren Alexander Hummer, sedermera
adlad Hummerhjelm. I traditionen benämnes han ofta
"snapphanarnas gissel" och detta säkerligen med
fullgoda skäl, men nog är det ganska underligt, att man i hans
dagboksanteckningar från skånska kriget endast sällan
påträffar notiser om hans mellanhavanden med snapphanarna.
Det fanns emellertid också en annan
snapphanejägare, som kanske för partisanerna var ett ännu
värre gissel, nämligen krigskommissarien Sven Erlandsson. Han
hade före kriget under många år varit tillsyningsman över
greve O. W. Königsmarcks skånska gods och därvid blivit så
pass förtrogen med de lokala förhållandena i landskapet, att
han, som det sades om honom, "känner alla vägar i
Skåne". Som förvaltare av greve Königsmarcks egendomar
hade han funnit ett rentav infernaliskt nöje i att på alla
upptänkliga sätt misshandla och plåga sina underlydande, och
denne brutale bondeplågare blev till sist ökänd i hela Skåne,
där han gemenligen kallades Sven Banketröja. Det behövs
sannerligen icke något större mått av fantasi för att
föreställa sig det öde, som väntade de frihetskämpar, som
råkade i klorna på detta odjur i människohamn. Det var denne
värde herre, som till slut lyckades uppspåra och infånga
kapten Hans Severin, och härom berättar han själv i sin
Promemoria om .I 11Clpphcuic~rea följande: "Sedan fick Sven
Erlandsson weta, att snaphanar skulle wara i Slimminge sokn i et
torp, som hete Tolbonn, men der war ey mer än en, som hette Hans
Severin, som war anförare alt med de så kallade grönningarna,
war utskrefwen att gå till Lifland men hade rymt hem. Han
förswarade sig desperat, och iblandt andre blesserade han
ryttmästar Klingsporre i knäet. Han blef tagen och spetsad wid
Åhuus sönnom för åhn".
Banketröja brukade annars, då det gällde
tillfångatagna snapphanars rannsakning och dom, icke besvära
vederbörande myndigheter därmed, den saken skötte han själv
om, men Hans Severin var ju icke någon vem som helst utan kapten
för ett helt friskyttekompani, och han blev därför i och för
rannsakning och dom överlämnad till en militär domstol, som
enligt ett ännu bevarat protokoll dömde honom "att
spetsas levande, inte invärtes utav mellan rygg och hud igenom nacken, sedan sättas på
pålen, fötterna naglade och händerna
bakbundna under en ny galge, med rep om halsen, icke tilldraget.
Hans namn på galgen".
Ett i all sin skrämmande vederstygglighet
nog så vältaligt exempel på, hur de svenske under skånska
kriget behandlade tillfångatagna partisaner. Nåja, det må
rättvisans namn sägas, att icke alla sådana avlivades på
detta ohyggliga sätt, ty många gånger kunde de infångade frihetskämparna, om det ville sig
väl, slippa så pass lindrigt undan, att de utan vidare ceremonier blevo hängda i närmsta
träd.
I ett brev, skrivet i februari 1679,
underrättade amtmannen i Landskrona Knud Thott sin herre och konung, alltså Christian V, om kapten Hans Severins
död.
JENS NIELSEN VISMAND
Jens Nielsen Vismand, som i rapporterna
benämnes kapten, stundom också ryttmästare, uppehöll sig i
København i november 1677, då han anhöll om tillstånd att få
återvända till sitt folk hemma i Skåne, vilket han tydligen
också fick och det med en för svenskarna synnerligen ödesdiger påföljd, ty efter hemkomsten angrep han med sitt kompani en
större svensk styrka, som efter stora förluster i döda måste
draga sig tillbaka ända upp till den småländska gränsen. I
juli 1677 beordrades han tillsammans med friskyttekaptenen Peder
Christophersen upp till södra Halland för att indriva en gärd.
Han synes huvudsakligen ha opererat uppe i nordvästra Skåne och
omtalas sällan.
PEDER CHRISTOPHERSEN
Peder Christophersen, som sannolikt är
identisk med Jens Vismands och Eskild Nielsens löjtnant med
samme namn, omtalas som kapten 1678 och 1680. Hans kompani, som
synes ha varit rekryterat med folk huvudsakligen från Luggude härad, anvisades den 5 november 1678 vinterkvarter i Landskrona
län och överfördes vid fredsslutet till Själland, där det
blev upplöst i mars 1680.
PEDER LAURITZEN
Peder Lauritzen, som var chef för Norra
Asbo härads kompani, uppehöll sig i november 1677 i København
dock utan sitt manskap. Friskyttekompanierna häruppe i Skånes
nordvästra hörn etablerade emellanåt ett nog så effektfullt samarbete, men man ville tydligen inte inlåta sig på alltför
stora äventyrligheter, ty då förutnämnde Peder Lauritzen i
juni 1678 ville ha dem med sig för att storma skansen vid Laholm, ursäktade man sig med, att "huer haffuer noch at
passe paa i sine egne grentze".
Efter Kristianstads kapitulation den 4
augusti 1678 blev ställningen ohållbar för de friskyttar, som
opererade uppe i gränstrakterna, och på grund härav anhöllo
både Peder Lauritzen och hans kollega Aage Monsen Harlof hos
höga vederbörande om att få sig anvisat något lämpligt
vinterkvarter, varvid de åberopade sig på, att de "med all
vor magt och krafft søgt eders kgl. majestæts fiender och
fædernelandet till nøtte igien at komme i en gammel form under
rette Danmarchs crone". Denna anhållan blev också beviljad.
Vid krigets slut överfördes Peder
Lauritzens kompani till Själland, där det upplöstes i mars
1680.
HENRIK DREYER
Henrik Dreyer, som redan på våren 1677
hade sitt kompani organiserat, kallas ibland ryttmästare, ibland kapten. Dreyers kompani synes ha oprererat huvudsakligen i
trakterna kring Malmö, och det hör till de mest omtalade under
åren 1677 - 78.
De partisaner, som opererade ute på slätten, blevo givetvis i avsaknad av den skyddande skogen
betydligt hämmade i sin verksamhet, och därför sågo de också
som sin huvudsakliga uppgift att lägga beslag på boskap i
bondgårdarna och införa denna till Landskrona samt än vidare
att snappa upp desertörer från de båda arméerna.
Det var givetvis de svensksinnade bönderna, som blevo berövade sina kreatur, men hur som helst
är det ju icke att undra på, att de blevo förgrymmade och
beklagade sig hos höga vederbörande över den hårda medfarten.
Ett belysande exempel härpå är vad som
hände bonden Bertel Madsen i Ilstorp, som av friskyttarna blev
berövad två hästar och en vagn, men det var icke nog härmed,
utan de hade till på köpet "klædt ham af sine klæder,
trukket ham ud paa marken og vilde endelig have kaputeret ham og
sagde, han var svensk". Friskyttarnas befälhavare vid
ifrågavarande tillfälle voro sannolikt desamma, som två dagar
senare nämnas vid namn, nämligen ryttmästaren Henrik Fred.
Dreyer och löjtnant Knud Bog, vilka man då beskyllde för att
de tillsammans med 26 "snaphaner" hade överfallit en
bonde med hugg och slag, eftersom de misstänkte honom för att
gömma svenskt gods och därtill svenska soldater. De lade beslag
på åtskilliga ägodelar, tvingade honom att öppna sina kistor,
och han måste till och med av dem lösa igen sin egen kostym.
Slutligen bundo de honom för att taga honom med sig, men hur det
än var, så lyckades han dock slippa loss från sina plågoandar
och undkomma. Vid ett annat tillfälle höll det emellertid på
att sluta med förskräckelse för Dreyers folk, och det var, då
den svenske kaptenen Simon Bengtsson i en gård i Gärdslöv i
Vemmenhögs härad överrumplade 12 snapphanar, som måste fly
hals över huvud och därvid icke ens hunno att taga med sig sitt
ölkrus och sina tobakspipor.
Dreyers kompani, som på våren och hösten
1677 uppehöll sig på Själland, anvisades den 5 november 1678
vinterkvarter i Landskrona län. Dess chef ryttmästaren eller
kaptenen Henrik Frederik Dreyer blev i september 1679
tillfångatagen av svenskarna och troligtvis sedan steglad.
KNUD BØG
Knud Espersen Bøg var chef för
Börringeklosters kompani, som var färdigorganiserat allaredan i
början av år 1677 och då inkvarterat på Själland, där det
åtnjöt ett visst underhåll. Bøg kallas då löjtnant men
från hösten s. å. kapten. Icke så få av friskyttarna hade
redan i april överförts till Landskrona för att tills vidare
inkvarteras härstädes. Under denna vistelse blevo de
enrollerade och avlade ed till konungen, varefter de åtnjöto
förplägnad sam dragoner. Till de friskyttar, som nu uppehöllo
sig i Landskrona, hörde också Knud Bøgs och Nicolaus
Hermansens folk, och det kan i detta sammanhang nämnas, att
Bøgs kompani senare på året trädde under Hermansens befäl,
varefter Bøg sökte få det erkänt som ett reguliärt dragonkompani, något som emellertid icke
lyckades.
Börringeklosters kompani, som vid
krigsslutet överfördes till Själland, upplöstes i mars 1680,
varefter dess chef kapten Knud Bøg erhöll anställning vid de
reguliära trupperna.
INGEMAND PHILIPSEN
Ingemand Philipsen, som var kapten för
Villands kompani, blev enrollerad allaredan i april 1677 men
omtalas icke i fortsättningen.
CASPARUS DUE
Casparus Dues kompani synes ha bestått av
folk huvudsakligen från Östra Göinge och Villands härader. I
mars 1680 uppges Due, som titulerades kapten, vara spetsad av svenskarna.
MATZ OELSEN
Matz Oelsens kompani omtalas endast den 5
november 1678, då det anvisades vinterkvarter i Landskrona län.
Chefen titulerades kapten.
ANDERS PEDERSEN
Till de kompanier, som den 5 november 1678
erhöllo vinterkvarter i Landskrona län, hörde också Anders
Pedersens kompani. Det överfördes vid krigets slut till
Själland, där det upplöstes i mars 1680. Anders Pedersen, som
före kriget var bonde, och som kallas friskyttekapten från
sommaren 1678, stannade kvar på Själland.
TAGE BØG
Man vet icke med visshet, om alla
friskytterullor blivit bevarade fram till våra dagar, och många
gånger kan det också vara svårt nog att dra en viss bestämd
gräns mellan snapphanar och friskyttar, alltså mellan
organiserade och icke organiserade partisaner, i all synnerhet
som de förra och då särskilt under krigets slutskede
emellanåt opererade tillsammans med lokala förband.
I sin "Promemoria om
snapphanarna" omtalar den av alla snapphanar innerligt
hatade svenske krigskommissarien åtminstone en, som alldeles
säkert varit chef för ett militärt organiserat
friskyttekompani, nämligen Tage Bøg. Om dennes död heter det i
promemorian sålunda: "Något dereffter fik Sven Erlandsson
weta, att en snaphane hade bröllop på Kronowold. På ditresan
råkade han een deras anförare, som hette Tage Bøg, som
tillförene warit inspector, han satt och sof på hästen, till
han war inpå det swenska partiet, som skiöt honom ihiel. Wed
det sköttet kommo de på Kronowold i rörelse, men 7 a 8 satte
då liffuet till".
Enligt en rapport av den 24 september 1678
från den svenske kaptenen Simon Bengtsson, som var befälhavare
på Krageholms slott, hade den skjutne för kort tid sedan kommit
från Landskrona med fullmakt som major hos snapphanarna. På
svenska sidan skilde man, i förbigående sagt, icke på
friskyttar och snapphanar utan kallade alla partisaner för
snapphanar. Denna fullmakt, som var alldeles nedblodad, bar han
på sig tillika med några artiklar till efterlevnad inom
kompaniet. Här finna vi sålunda åter ett bevis för, att
friskyttarna i motsats till de s. k. snapphanarna ingingo i
militärt organiserade förband, även om det sedan emellanåt
kunde brista åtskilligt både i fråga om deras disciplin och
organisation. Men i fråga om kärlek till hus och hem, till
hembygd och fosterland brusto de dock aldrig. För dem var
fosterlandet alltjämt Danmark, man byter ju heller icke
nationalitet lika behändigt som man byter om kläder, och om det
icke blev Skåne beskärt att få återvända hem till den gamla
kära moder Dana, så var skulden härtill i varje fall icke friskyttarnas.
Gå til: DEL1 DEL2
|
