Anders Hedwall: Skånska friskyttechefer 1676-79. Del II (1962)

Skånska friskyttechefer 1676-79
Af Anders Hedwall. Udgivet af Dansk-Skaansk Forening 1962.

Gå til: DEL1 DEL2 DEL3

Eskild Nielsen
Simon Andersen

I.
Ur mer än en synpunkt var Hallandsåsen ett synnerligen lämpligt operationsområde för friskyttarna. Häruppe bland snåren fanns det för dem förträffliga gömställen, där de kunde ligga och lurpassa på de svenska truppavdelningar och livsmedelsforor m. m., som måste passera den mycket viktiga västkustvägen. Häruppe höll den namnkunnige Sven Poulsen med sina dragoner vakt under förra kriget, och i samma trakter opererade under kriget 1676 - 79 Eskild Nielsen, som var chef för Bjäre och Södra 2sbo kompani. I 1679 års rulla uppgiver denne Kristianstad som sin hemort, men vid krigsutbrottet var han i varje fall bonde, förmodligen i närheten av Hallandsås, och med skyldighet att hålla ryttare på gården. Emellertid dog ryttaren, det var omöjligt att få någon annan i stället, och själv ville han icke rida för rusthållet. Hos svenskarna var han därtill mycket illa anskriven, sedan han före slaget vid Halmstad hade lämnat den danske generalmajoren Duncan informationer om den svenska hären. Och så gick det, som det gick. För att undgå svenskarnas hämnd rymde han och gav sig liksom så många andra skånska bönder friskytterörelsen i våld, och allaredan år 1676 hade han ofta infört fångar till Landskrona.

Eskild Nielsens kompani synes ha stannat kvar i Skåne under vintern 1676 - 77, och dess chef nämnes i januari 1677 löjtnant och därefter ryttmästare eller stundom också kapten.

Visserligen var vederbörande chef en mycket hårdför herre, men ändå synes det ha varit si och så med disciplinen i hans kompani. I en rapport av den 29 maj 1677 omtalar han sålunda, att Lasse Persen dagen förut tillsammans med några av hans skyttar hade varit inne i Laholm, där de gripit en svensk inspektor och en köpman från Borås, vilka stadens borgare sedan hade måst friköpa för 250 daler, 50 daler, som de hade på sig, samt lärft, blågarn och vadmal för 100 rdr. Och i fortsättningen tillägger Eskild Nielsen liksom med en mer eller mindre allvarligt menad suck: "Men derfor kunde Lasse Persen intet svare (ansvara), som han vilde ellers gierne gjort".

Några andra av hans skyttar hade föregående dag varit i Barkåkra, där de sköto en kvartermästare och fem ryttare och togo 6 eller 7 fångar. Dessutom tillfångatogo de så pass fint och förnämt folk som ett grevligt kammarråd, en överste och en assessor i hovrätten, alltså en nog så gott kap.

Föregående fredag, den 25 maj, hade de företagit en expedition till Dämmestorp i södra Halland och där lagt beslag på tjugo tunnor havre, avsedda till utsäde, något "som ej var vel betenkt", kommenterar deras kapten.

Så småningom började emellertid svenska strövkårer anställa en formlig klappjakt på de i trakten av Engelholm och Båstad opererande friskyttarna, vilket hade till följd, att flera av hans medföljare tappade lusten till att "bruka friskytteri", så att han ej förmådde tillfoga fienden så mycket avbräck som tillförene. Det var i anledning härav, som Eskild Nielsen, numera kallad ryttmästare, i början av juli begav sig till det danska lägret utanför Malmö och av konungen begärde, att dessa personer skulle tvingas till att på nytt inställa sig för att "tage paa Fienden".

Under påföljande vinter var Eskild Nielsen med sitt 50 man starka kompani inkvarterad i Helsingör och trakten däromkring. De hade kommit över vid Mårtenstid, men först på nyåret vände de sig till de danska myndigheterna med anhållan om något understöd, och deras pretentioner voro nog så måttliga, endast 3 rdr pr man i månaden till fälttågets början, och detta beviljades också. Befälet fick förstås något mer, kompanichefen själv 10 rdr.

De på Själland förlagda friskyttarna började tidigt att röra på sig, och Liksom förra året var Eskild Nielsen den, som först kom i farten.

Redan i januari 1678 erbjöd han sig att natt och dag kryssa utanför Skånes och Hallands kuster för att skaffa sig informationer och taga fångar, och för att svenskarna icke skulle få reda på hans förehavanden, anhöll han om, att fiskarna i Helsingör och de skånska bönder, som kommit över dit, skulle förbjudas att fara över till Skåne. Därifrån hade han lyckats få över en större båt, vartill han önskade få ett par mindre kanoner, och dessutom begärde han tillstånd till att avlossa skrämskott på bondevakterna, om de gjorde motstånd vid hans tillärnade strandhugg. Och så gav han sig i väg en kväll i februari. Uppe vid Vikens fiskeläge voro en del bönder församlade i ett vakthus, men då Eskild Nielsen med sitt folk plötsligt uppträdde på arenan, kastade de vapnen ifrån sig och flydde. Denne måste emellertid draga sig tillbaka, sedan bondevakten fått förstärkning, men dessförinnan hade han dock hunnit med att bränna ner vakthuset och ta med sig de vapen, som bönderna i förskräckelsen hade kastat ifrån sig.

Under de närmast följande månaderna företog han flera liknande expeditioner till Kullabygden och Hallandsås, och då han i april stötte samman med en överlägsen svensk truppavdelning i närheten av Engelholm, tvingade han denna till att retirera.

Eskild Nielsen opererade i allmänhet med stor framgång och därtill med en okuvlig framåtanda, och som den framgångsrike friskyttechef han var kände han sig med tiden så pass mäktig, att han stundom utfärdade skyddsbrev för personer, som ansågo sig vara i behov därav.

Naturligtvis visade han ingen som helst skonsamhet mot de svenska herregårdarna uppe i Bjäre, och han drog sig heller icke för att utkräva skatter av den "neutrala” delen av befolkningen i de trakter, där han höll till. Till och med borgarna i Engelholm sågo sig nödsakade att betala skatt till honom.

Efter Kristianstads kapitulation den 4 augusti 1678 gick den danska hären i ställning bakom Rönneå, och under tiden arbetades det febrilt på att sätta fästningsverken i Helsingborg och Landskrona i fullgott stånd, eftersom man befarade ett svenskt anfall åt detta håll. Det var då, som den danske ryttmästaren Rantzau den 8 augusti överrumplade en större svensk truppstyrka i Båstad. Initiativtagaren till det överraskande anfallet var Eskild Nielsen, som själv tillika med några av sina skyttar gick i spetsen. Kampen blev hård men kort, och till sist måste svenskarna fly. De förföljdes, berättas det, ända ut i vattnet, icke mindre än 62 av dem stupade, och 31 blevo tillfångatagna, medan danskarnas förluster inskränkte sig till två friskyttar.

Som framgår av det föregående, måste Eskild Nielsen ha varit en utomordentligt intelligent ock kvicktänkt befälhavare, en verklig taktiker, som helst opererade genom djärva och blixtsnabba anfall, men han var, som allaredan förut påpekats, icke särskilt älskad av dem bland befolkningen, som i dessa tunga ödestider sökte vara "neutrala" och därigenom råkade ut för den fatala situationen, att "vi nu for nationens skyld icke lides paa den ene side og paa den anden hades, formedelst vi er hengivne under cronen Sverig".

Eskild Nielsens kompani, som den 5 november 1678 anvisades vinterkvarter i Helsingborgs län och den 10 juli påföljande år mönstrades av amtmannen Ove Ramel, överfördes vid krigets slut till Helsingør, där det erhöll inkvartering och förplägnad och tills vidare fungerade som strandvakt. Det upplöstes i mars 1680, varefter kapten Eskild Nielsen erhöll anställning vid de reguliära trupperna.

ESKILD NIELSEN

Eskild Nielsens kompani synes ha stannat kvar i Skåne under vintern 1676 - 77, och dess chef nämnes i januari 1677 löjtnant och därefter ryttmästare eller stundom också kapten.

De på Själland förlagda friskyttarna började tidigt att röra på sig, och Liksom förra året var Eskild Nielsen den, som först kom i farten.

SIMON ANDERSEN

En av de mest kända och betydande frihetskämparna under skånska kriget är otvivelaktigt friskyttekaptenen Simon Andersen, en på sin ort ansedd storbonde från gårdenTullsagra i Västra Vrams socken i Kristianstads län.

Gården hade gått i arv inom släkten ända sedan Långe Jeps tid. Långe Jep eller, som han egentligen hette, Jep Simonsen, tillhörde Sparresläkten och var en rik man, men under Karl Knutssons härjningståg i Skåne 1452 gingo hans rikedomar delvis förlorade, och han blev sedan en arg svenskhatare. Detta hat gick sedan i arv inom släkten och blev rentav glödande, då Tullsagragården under nordiska sjuårskriget blev nedbränd av en svensk strövkår.

Efter denna orienterande inledning återvända vi nu till Simon Andersen, vars ärvda hat till allt svenskt hade fått ny näring genom allt det fruktansvärda, som hade övergått hans älskade Skåne efter våldsfreden i Roskilde. Själv var han en stolt och stridbar man med utpräglade ledareegenskaper och uppfylld av en okuvlig frihetskärlek, och efter danska härens landstigning vid Råå fiskeläge i slutet av juni 1676 dröjde det heller icke länge, förrän han drog ut till strids i spetsen för ett friskyttekompani, som han hade uppsatt och organiserat inom Gärds härad. Under krigets fortsatta förlopp erhöll detta sedan tillskott av folk från angränsande härad, vilket också tydligt framgår av de till våra dagar på riksarkivet i København bevarade kompanirullorna.

Storleken av dess personal varierade förstås, år 1678 uppgingo de meniga till 120 man, följande år till icke mindre än 160, och det var därmed det största av samtliga friskyttekompanierna. Med detta sitt kompani opererade Tullsagra Simon, såsom kompanichefen vanligen kallades, under så gott som hela kriget på den skogrika och för fiendens strövkårer svåråtkomliga Linderödsåsen med kringliggande trakter. Under den osedvanligt stränga vintern 1676 - 77 uppehöll han sig jämte några av sina närmaste män i København, där han och Jens Jensen från Stoby den 20 februari 1677 erhöllo fullmakter som friskyttechefer enligt en ännu bevarad fullmakt. Redan en månad därefter blevo friskyttarna genom en kunglig skrivelse erkända som en del av danska hären, och därmed hade snapphanefejden blivit legaliserad.

Så snart "skogen blev grön", återvände kapten Simon till sin operationsbasis, och han blev sedan under Kristianstads belägring ett nog så värdefullt stöd för vederbörande fästningskommendanter och då i all synnerhet för den siste av dessa, generalmajoren von der Osten.

Då och då lyckades han lägga beslag på en eller annan till den svenska belägringshären destinerad transportfora, ibland uppsnappade hans folk brev och depescher till och från det svenska högkvarteret, och själv höll han ständigt ett vaksamt öga på fiendens förehavanden och insände rapporter härom till danska härledningen. Tre av dessa finnas i förbigående sagt ännu i behåll på riksarkivet i København. For von der Osten var det givetvis av allra största betydelse att kunna uppehålla förbindelsen med överbefälhavaren, och även i detta avseende blev kapten Simon honom till en mycket stor hjälp.

I hans kompani fanns det nämligen folk, som kände varje vass och vik kring den vattenomflutna fästningen, och som därför voro högeligen lämpade för att smyga sig igenom fiendens linjer. En av dessa oförvägna blockadbrytare var förmodligen den i kompanirullorna upptagne Jens Oelsen Fischer och en annan vid namn Ole Fiskere, som till sist blev tillfångatagen av svenskarna och halshuggen och steglad strax intill västra änden av den över Helgeå ledande Långebro.

Då Karl XI frampå hösten återupptog den på vårkanten avbrutna belägringen av Kristianstad, blev det mycket hårda tider för de inneslutna. På senhösten började provianten tryta, den närmaste trakten var utsugen och skövlad av svenskarna, här fanns alltså ingenting att hämta för provianteringspatrullerna, men något måste i alla fall göras, om man icke skulle krepera av svält. Det var i denna för fästningen hart när förtvivlade situation, som kommendanten ännu en gång skulle få erfara, vilken hejare till karl, som kapten Simon i själva verket var.

Under hösten hade nämligen denne varit nog förutseende att ute i sin hemsocken lägga upp betydande förråd av livsmedel för fästningens behov, och för kommendanten gällde det bara att komma ut och hämta dem, men dessförinnan måste han först driva bort en större svensk styrka, som från Åsum bevakade utfartsvägarna mot söder och väster. Våga, vinna! Den 29 november blevo svenskarna bortjagade, och två dagar senare drog von der Osten i spetsen för sexhundra man ut till Västra Vram, varifrån han sedan med friskyttarnas hjälp införde de efterlängtade förråden i fästningen, som därigenom räddades från kapitulation - för den gången. För kapten Simon var det säkerligen en mycket stor dag.

Påföljande år, alltså 1678, var han mycket tidigt i farten. Även ute i Skepparslöv hade han hunnit med att lägga upp nya livsmedelsförråd för den inneslutna fästningen, och genom ett energiskt utfall den 22 januari lyckades också kommendanten att avhämta dessa. Vid denna tidpunkt var fästningen hårt ansatt av den svenska blockaden, kapten Simon gjorde också allt vad göras kunde för att få inbyggarna i Villands härad och Västra Blekinge till att försöka hindra livsmedelstillförseln till den svenska belägringshären men lyckades tyvärr icke att få dem i rörelse. Själv var han förstås i farten natt och dag, genom sina spejare följde han noga fiendens rörelser, och vid ett tillfälle fick han mycket värdefulla informationer om tillståndet i det svenska lägret genom några snapphanar, som tillfångatagits av de svenske men sedan lyckats fly, och allt rapporterades förstås samvetsgrant till danske överbefälhavaren.

Under denna sommar tillfogade kapten Simon en svensk styrka betydande förluster vid Östra Sönnarslöv ett stycke från Kristianstad och strax nedanför Linderödsåsen.

Härom berättar den svensksinnade sockenprästen i Vittskövle Christen Lauridsen i ett brev till sin dotter Anne, som var gift med den likaledes svensksinnade prästen i Andrarum Anders Schartau. I skrivelsen beklagar han sig först över, att de gudlösa friskyttarna nu begynna bli alltför närgångna, ty förra onsdagen hade de nämligen under befäl av kapten Simon mitt på ljusa dagen varit fräcka nog att ur Vittskövle Hestehave röva bort en stor hop med hästar, oxar, kor och ungboskap, däribland två av hans stutar och två kvigor. Visserligen hade han efteråt skickat en av sina husmän till Simon för att söka återfå dem, men denne var ohågad, tydligen därför att han tyckte, att den erbjudna lösepenningen var alldeles för liten.

Om bataljen vid Sönnarslöv heter det bl. a.: "Da blef en Deel aff vore slagne och en Deel fangene, iblant fangene var Isach Ulf, som Captein Simon tog selv fangen och rider nu gild paa Isachs den store brune Hest".

Skrivelsen är daterad den 3 augusti 1678, och påföljande dag måste Kristianstad kapitulera på grund av hungersnöd.

II.
I och med Kristianstads kapitulation var årets danska fälttåg i Skåne praktiskt taget slut, slut var det också på Christian V:s förhoppningar om att kunna återtaga Skåneland, stämningen bland skåningarna blev dyster, och än värre blev det, när danska härledningen fattade det olycksaliga beslutet att i fortsättningen tillämpa den brända jordens taktik för att därigenom beröva svenskarna deras underhållsmöjligheter. Det var detta fatala beslut, som mer än något annat kom kärleken till Danmark att svalna hos dåtidens skåningar. Det skulle komma att dröja ännu ett år, innan det äntligen blev fred, kriget fortsatte alltså men nu blott som ett slags gerillakrig.

Sedan friskyttarna i norra och östra Skåne genom Kristianstads kapitulation mist sitt starkaste stöd, måste de nu draga sig västerut för att komma Landskrona litet närmare. Vad kapten Simon beträffar, så drog sig denne i början av september ner mot mellersta Skåne efter att dessförinnan ha kapat två svenska proviantbåtar, som voro på väg från Åhus till Kristianstad, ett högst välkommet tillskott till kompaniets försörjning.

Nästa gång återfinna vi honom i Västerstad, en socken, som är belägen ett par mil söder om Hörby. Prästen i Västerstad hette Hans Nielsen Holmby, och till denne andans man hade kapten Simon ett gott öga, eftersom han var svenskarnas handgångne man. Och låt oss nu i fortsättningen lyssna till, vad ännu bevarade urkunder ha att förmäla om Simons öden och äventyr nere i Västerstad. Vid ett tillfälle hade några av hans män infunnit sig vid högmässogudstjänsten i sockenkyrkan, och prästen hade då i sin predikan hotat dem med helvetets eld och svavel, om de icke gjorde bot och bättring. Men det skulle han aldrig ha gjort, ty om natten kommo de förfördelade till prästgården, ryckte upp prästen ur hans sötaste sömn och läto honom i bara skjortan och fastbunden mellan tvenne hästar springa ända fram till ett litet torp i Påarp, där förmodligen kapten Simon för tillfället uppehöll sig. Påföljande dag kommo emellertid några av byns bönder för att lösa ut sin bortrövade själasörjare, men dyrt blev det, det kostade icke mindre än 28 danska kronor, somliga säga till och med hela 80 kronor.

Någon tid därefter var det helgonskyldsgille i prästgården, och där infann sig då även den allt annat än buskablyge kapten Simon tillsammans med nio av sina män, och allesammans togo med frisk aptit för sig av det välförsedda bordets håvor.

Men värden på stället ruvade på hämnd, ty han hade ingalunda glömt den hårdhänta behandling, som han nyligen varit utsatt för, och så skickade han i all hemlighet bud till en i Hörby befintlig svensk truppstyrka, som stod under befäl av Simons argaste antagonist, den i hela Skåne ökände Banketröja, så kallad på grund av sin brutalitet mot de honom underlydande bönderna, som han med rentav sadistiskt välbehag pryglade och hundsvotterade vid den allra minsta förseelse. Annars hette han Sven Erlandsson, hade före kriget varit förvaltare på några skånska svenskägda herresäten, blev sedan krigskommissarie och slutligen adlad med det fina namnet Ehrenflycht. Denne värde herre infann sig nu i flygande fläng, prästgården omringades, och för kapten Simon och hans lilla skara tog det hela ett slut med förskräckelse. Allesammans stupade utom Simon, som lyckades slå sig ut och komma undan.

Följande dag skickade Sven Erlandsson en rapport om sin lilla seger till Karl XI, som då uppehöll sig i Höör. Den ännu bevarade skrivelsen är daterad Västerstad den 8 oktober 1678. Samma episod omtalas i Sven Erlandssons Promemoria om snapphanarna.

Av de stupade friskyttarna blevo några begravna i prästgårdens s. k. Kumminhage strax utanför gamla kyrkogårdens sydvästra hörn och några strax öster om prästgårdens mangårdsbyggnad och invid kyrkogårdsmuren.

Kapten Simon, som den 5 november 1678 anvisats kvarter i Landskrona län, övervintrade med sitt kompani i Andrarum och trakten däromkring, och för honom liksom för alla andra friskyttar blev den sista krigsvintern mycket påfrestande. Allmogen, som var högeligen förbittrad över den danska brand- och skövlingspolitiken, började nu intaga en avog för att nu icke säga rent fientlig inställning mot friskyttarna, vars situation därigenom blev allt annat än avundsvärd. I saknad av danska härens stöd, hårt ansatta av svenskarna och därtill stundom förrådda av bönderna måste de många gånger rentav utrymma de socknar, som blivit dem anvisade till vinterkvarter. Och det blev heller icke bättre för dem, när ett stillestånd slöts, ty snapphanarna ingingo icke i detta. Men de måste ju trots allt leva, och så blevo de nu tvungna till att med våld taga från bönderna, vad dessa förut frivilligt hade givit dem.

Kapten Simon var dock icke den, som lade fingrarna emellan, och så blev han för sin hårda framfart nere i sydöstra Skåne kallad Simon Böse, alltså den onde eller förskräcklige Simon. Men hur kavat han än var, lyckades han dock icke förmå Andrarums sockenbor till att erlägga de honom tillerkända vinterkvarterspengarna, innan han mot slutet av kriget lämnade trakten och drog sig tillbaka till Landskrona.

Efter ankomsten dit tillställde han den 4 september 1679 inspektören vid Alunbruket ett nog så ampert brev, vari han kort och gott krävde, att denna tillika med prästen och sockenskräddaren skulle för socknen förskottera och inom åtta dagars förlopp till honom inleverera 300 Rdr danska mynt, i annat fall skulle han veta att behandla dem på ett sätt, som de sent skulle glömma.

Detta lät ju nog så hotfullt, men sockenborna i Andrarum läto ej skrämma sig, de togo det hela med knusende ro, ty redan den 23 augusti hade danska regeringen genom freden i Fontainebleau sett sig nödsakad att bekräfta Roskilde- och Københavnsfredernas bestämmelser, och någon ändring häri stod ej heller att få i den fredstraktat, som den 26 september s. å. avslöts mellan Danmark och Sverige i Lunds domkyrka.

Men var skulle nu friskyttarna ta vägen? Återvända till respektive hemorter kunde de ju ej, ty detta hade varit detsamma som att tigga om att snarast möjligt bliva hängd eller steglad, nej enda utvägen för dem var förstås att flytta över till Själland. Vid fredsslutet överfördes också samtliga friskyttekompanier dit, där de tills vidare inkvarterades i trakten av Helsingør, varefter deras kompanier upplöstes i mars påföljande år.

Helt naturligt hade friskyttarna hoppats på en hedersam belöning för sin trohet och tapperhet under kriget, men därav blev det nu ingenting. Givetvis skulle de få stanna kvar i landet, om de så önskade, de, som ville upptaga ödehemman, skulle under tre års tid befrias från alla slags skatter och utlagor och erhålla fritt byggnadsvirke från kronans skogar, i annat fall skulle de hugnas med ett par riksdaler till avsked och sedan ta sig fram bäst de kunde. Undra på, att friskyttarna kände sig besvikna över. denna. nog så kyliga behandling. Helst skulle de ha velat bli ryttare i danska. hären, vilket dock icke beviljades dem, fotsoldater ville de icke bli, och så återstod för dem blott att söka sin utkomst som arbetare hos borgare och bönder eller slå sig fram som hantverkare.

Kapten Simon beslöt sig för att söka sin utkomst genom att övertaga ett ödehemman. Dessförinnan hade han tillika med åtskilliga. andra friskyttar under någon tid uppehållit sig i V³rlese ett stycke norr om KÝbenhavn. En anteckning i denna sockens kyrkobak förmäler, att det år 1680 var barndop hos tvenne friskyttar, och som faddrar fungerade då inte bara "pr³stens Christen, degnens Svend, pr³stens pige Else" och några. bondhustrur från byn utan också friskyttekaptenerna Hans Berntsen och Simon Andersen, den senares löjtnant och därtill några meniga.

Här återfinna, vi alltså vår gamle bekanting från Tullsagra och denna gång för ovanlighetens skull i en mycket fridfull miljö, och helt visst hade de gamle kumpanerna, när de sutto bänkade kring gillesbordet, åtskilligt att berätta för de andra. gästerna. om sina vådliga och vilda äventyr under de mörka. och blodige år, då de i de skånska bokskogarna utkämpade sin ojämna men heroiska strid mot de främmande inkräktarna.

Sedan försvinner kapten Simon och blir borta. i dunklet. Man vet emellertid, att han hamnade någonstädes på norra Jylland, men namnet på gården eller socknen, dit han kom, har man nu glömt bort i Tullsagra, där den urgamla storbondesläkt, som han tillhörde, ännu lever kvar. Här lever han också själv kvar i ortsbefolkningens hjärtan, ty söndagen den 2 augusti 1953, en strålande vacker solskensdag, avtäcktes utanför hans forna hem, den s. k. Snapphanegården, en av bygdens folk bekostad minnessten över den oförfärade och tappre partisanhövdingen, som spelade en så framträdande roll under skånska kriget 1676 - 79. Den av prosten Anders Hedwall författade inskriptionen på den i stenen infattade metallplattan, ritad och skänkt av verkmästare Nils Biarne, Malmö, har följande lydelse:

Simon Snapphane
Friskyttekapten 1676 -79
Frejdig frihetskämpe

Här föddes han, och här har förr hans starka blockhus stått,
men stängd för honom blev dess dörr, och landsflykt blev hans lott.

Gå til: DEL3 DEL1