|
Skånska friskyttechefer 1676-79
Af Anders Hedwall. Udgivet af
Dansk-Skaansk Forening 1962.
INLEDNING
Då den reorganiserade svenska hären på
senhösten 1676 ankom till Skånes Fagerhult, var provianten sedan några
dagar tillbaka så gott som alldeles slut, varför Karl XI befallde
byborna att utlämna all sin boskap till bespisning av hans svältande
soldater, vilka formligen slogos med varandra om de arma kreaturen, som
de levande buro bort på sina axlar till stor förbittring och harm för
bönderna. Dessa blevo till sist så rasande, att de togo fram sina bössor
och började beskjuta sin egen konungs folk, "saa at snaphaneriet
begyndtiss nu först udi Farholt sogn", som Sthen Jacobsen säger i
sin krönika om det skånska kriget.
Det dröjde heller icke länge, förrän
snapphaneriet började taga allt större fart häruppe i gränstrakterna,
varifrån det sedan som en löpeld spred sig till skogsbygderna i hela
Skåne. Snapphanarna, som till en början opererade i endast lokala förhand,
tjänstgjorde som spejare, kurirer och vägvisare åt den danska hären,
de sökte förstås också att på allehanda sätt tillfoga svenskarna
största möjliga avbräck och voro sålunda för de reguljära
trupperna ett ingalunda föraktligt stöd. Detta blev, som vi nog kunna
förstå, ännu starkare, sedan en stor del av dem så småningom blivit
militärt organiserade i kompanier.
Denna organisation, som genomfördes
under vintern 1676 - 77 och påföljande sommar, tillgick på det viset,
att någon på sin ort ansedd och populär person med ut-präglade
ledareegenskaper samlade en större eller mindre flock frihetsälskande
och oförfärade män, som voro hågade att "gå på parti",
varefter han hos danske konungen ansökte om och naturligtvis också erhöll
tillstånd att som deras chef "tage paa Fienden". Sedan de
enrollerats i respektive kompani och avlagt ed, togos de officiellt i tjänst
som "Kongens Frijschötter" till skillnad för de lokalt
opererande snapphanarna.
Manskapet i kompanierna utgjordes till
största delen av bönder och hantverkare samt skyttar från adelns gårdar.
Vid varje kompani, som huvudsakligen var rekryterat inom samma härad,
fanns det förutom kaptenen eller ryttmästaren en löjtnant, en eller
flera fänrikar och kornetter, en vaktmästare, en kvartermästare, några
korporaler och en mönsterskrivare, som skötte rullföringen, avfattade
rapporterna till de danska myndigheterna samt order och rekvisitioner m.
m.
Samtliga befallningsmän voro utsedda
inom respektive kompanier, som uppgingo till ett antal av c:a 20 i Skåne
och 4 - 5 i Blekinge. Kompaniernas storlek varierade högst betydligt,
från 20 ända upp till 160 man. De opererade fullt självständigt, men
det hände dock, att de vid större företag kunde samarbeta med
varandra.
Minst voro de, när de förlades i
vinterkvarter, ty då utgjordes de i regel endast av befallningsmännen
och de mest komprometterade av manskapet, medan de övriga tillbragte
vintern i sina hemorter och där av lättförklarliga skäl så obemärkt
som möjligt. I vinterkvarteren erhöllo friskyttarna visserligen något
understöd, men för dem, som övervintrade på Själland, var detta så
pass knappt, att de stundom måste sälja eller pantsätta både bössa
och häst för att kunna dra sig fram till den tid, då "skogen
blev grön" och sommarfälttåget kunde börja. Under detta voro de
självförsörjande, även om de då och då kunde erhålla krut och
havre från danska härens förråd.
Friskyttarna voro, efter vad som framgått
av det föregående, beridna, men hästen tjänstgjorde endast som
transportmedel, ty de kämpade till fots, och deras vapen utgjordes i
regel av en lång bössa (göingereffla) samt kniv. Eftersom de
utrustade sig själva, var det omöjligt att få vara med bland dem för
de mindre bemedlade, som därför måste inskränka sig till lokala
operationer i hemtrakten. Dessa mindre bemedlade, de egentliga
snapphanarna, hade icke samma anseende som friskyttarna, men de hade
ofta allra mest att hämnas för. De tillhörde nämligen den utfattiga
överbefolkningen och bestodo än vidare av tvångsutskrivna, som flytt
till skogs, samt av egendomslösa, som under mellankrigsåren blivit
bortmotade från sina gårdar av de inkvarterade svenska och tyska
ryttarna och sedan måst föra en eländig tillvaro ute i ödemarkerna.
Till de mest kända och namnkunniga
friskyttecheferna under skånska kriget 1676 - 79 hör utan tvivel Aage
Monsen Harlof eller Hare-Aage, som han vanligen kallades. Han hade före
kriget varit bonde i Hörja socken i Västra Göinge härad. Vid den
tidpunkt, då danska armén stod utanför Lund, uppbådade han i
enlighet med Christian V:s brev en bonde från varje gård i Östra och
Västra Göinge härad för bevakning av vägarna, och under denna
bevakningstjänst tog han också åtskilliga fångar. Mot slutet av år
1676 begav han sig över till København jämte en del av sitt folk, där
han begärde underhåll till nästkommande april månad för att sedan
återvända till Skåne "og fienden mueligen afbrech at giöre".
Under denna vinter var det ett rätt
betydligt antal snapphanar, som uppehöllo sig i den kungliga
huvudstaden, där de nu började kalla sig "kongens
friskytter", sedan de av denne blivit officiellt erkända som
stridande förband. Bland dessa nämnas också "Vestergønge
herreds friskytter" under befäl av löjtnant Aage Monsen Harlov.
Den 3 juni 1677 begärde han att i
likhet med andra friskyttar få fullmakt av konungen att "med sit
Partie tage paa Fienden" varefter han sedan omedelbart skulle inlämna
en rulla över sitt folk, och än vidare förband han sig till att vid
alla eventuella klagomål ansvara för sina underlydande. Naturligtvis
fick han också den begärda fullmakten, och under hela kriget finna vi
honom sedan i rullorna som chef för Västra Göinge kompani, först som
löjtnant till sommaren 1678, därefter som kapten till år 1679 och s
edan som major.
Aage Monsen, som jämte sitt folk uppehöll
sig i den danska huvudstaden även under påföljande vinter, opererade
under sommaren 1678 i nära samband med danska hären, som han var till
nytta och hjälp på mångahanda sätt.
Genom Göinge gick ju den kortaste vägen
mellan Småland och Kristianstad, och denna förbindelseled var sålunda
av den allra största betydelse för de svenska truppernas försörjning.
Redan långt tillbaka i tiden hade danskarna anlagt skansar till skydd för
broövergångarna vid de viktigaste vattendragen, så t. ex. vid Vittsjö,
Hasslaröd och Hönjarum, och under det nu pågående kriget fingo
friskyttarna ofta i uppdrag att bränna dessa broar.
De lyckades emellanåt också göra
detta, och icke minst Aage Monsen synes ha varit anlitad för dylika svåra
och nog så farliga uppgifter. Den 24 juli 1678 rapporterar han sålunda
till generalmajor Arensdorf, att han dagen innan hade bränt Kumle bro
över Almaå i Knislinge samt bron över Helgeå uppe vid Broby. Han
hade också försökt bränna Hönjarums bro men misslyckats, ty den
svenska skansen låg för nära, skrev han, och "vi kunde intet
bare os der for Kugler. Men dersom det behagede hans Excellens at sende
os et Paar Falcheneter, at vi kunde schude paa Vollene, saa ville vi
endnu proberet. Jeg troer vist, at vi schulle hae den". Förmodligen
fick han också de önskade falkonetterna.
Under fjorton dagars tid hade hans
kollega friskyttekaptenen i Östra Göinge Niels Andersen hållit
skansen innesluten, och när sedan Aage Monsen kom honom till hjälp med
hundra man västgöingar, måste skansens besättning inför hotet om
stormlöpning kapitulera.
Kapitulationsinstrumentet eller, som
det kallas, "Accord imellem Hans May:tts Frijschøtter af
Dannmarch och det Swensche folch af Høynebro skantz" är daterat
den 2 augusti 1678 och underskrivet av "Aage Maansen, Captein ofwer
Frijschøtterne i Vester Gynge Herrit" och "Niels Andersen,
Captein ofwer Frijschøtterne i Østre Gynge Herrit".
Två dagar senare måste i sin tur
Kristianstad kapitulera, och härmed miste friskyttarna i norra och nordöstra
Skåne sitt starkaste stöd. Det var helt enkelt omöjligt för dem att
i fortsättningen kunna operera i dessa trakter, i all synnerhet som de
heller icke längre kunde påräkna något underhåll häruppe. I
anledning härav sågo sig både Aage Monsen och friskyttekaptenen i
Norra. Asbo Peder Lauridsen nödsakade till att hos höga vederbörande
anhålla om att få sig en plats anvisad till vinterkvarter, och härvid
kunde, som vi nog förstå, båda två hänvisa till, att de "med
all vor magt och krafft søgt eders kgl. majestæts fiender och
federnelandet till nøtte igien at komme i sin gammel form under rette
Danmarchs crone". Denna anhållan bifölls också, ty den 5
november 1678 erhöll Aage Monsen och hans kompani vinterkvarter i
Helsingborgs län.
Det var nu slut med de organiserade
friskyttarnas operationer uppe i norra Skåne, och under krigets sista
år kommo dessa i stället att försiggå i landskapets mellersta och södra
delar. Vid fredsslutet överlämnade han befälet över kompaniet till
Oluv Pedersen, och sedan samtliga friskyttekompanier överförts till Själland,
blev han med majors titel chef för alla skånska friskyttar därstädes.
Det var i denna sin egenskap, som han till konung Christian V å deras vägnar
riktade en bevekande och rörande böneskrivelse, som är av så pass
stort intresse, att den här förtjänar att återgivas i sin helhet.
Skrivelsen var av följande lydelse:
"Stormechtigste Konge,
Allernaadigste Arffue Herre!
Udj allerdybeste Underdanighed indflyer ieg allerundertrengde Major Aage
Harlof paa samptlige wnderhaffuende Folchs Wegne med storste Suck till
Eders Kongl. May:t, wæmodeligen tilkende giffuendis, ded vi mange Gange
haffuer suppliceret till General Commissariatetz Herrerne i den wnderd.
Forhaabning at erlange Windterqvarteer och Tractament, efftersom wij med
vorris Folch effter Herrernis schrifftlige Order er her till Landet
kommen, 8:te Compagnier, og da vahre vel monderede med Hæste, Geweer
och ald Tilhøring. Men som wij nu 4 Maaneders tiid hafuer med vorris
Folch, Hæste og Knechte opfortærret alt, huis vi medhafde, og det bæste
vi eyde sat hoes worris Folch i Schaane, som vi fornemmer nu af de
Suensche at verre borttaget, saa wij saalediss formeedelst vorris
schyldige Troeschab imod worris Arfuekonge og Herre saa og worris kerre
Fæderneland erre blefuen til Widunder, landflychtige Folch; ingen will
huusse eller weederqueege os, ilde bortrømbt fra vorris Koner, Børn,
Slecht, Boeliger og Formue, som nu lefuer for vorris Skyld i sterste
Elendighed, ia en Deel af dennem gribis og tyransche Wiis meere end
elendig bortrettis, alt defte hafue vi liedt og lefuet i den Forhaabning,
vi kunde igen frelsis af Sunsrhens Aag og i Tiiden af Naade uinde
Belenning hoes woris Allernaad. Konge. Derforre nedfalder for Eders
Store Kongl. May:tz naadefulde Fodschammell, begier naadige Kongelige
Barmhiærtigheeds Mildheed, at vi fattige fordrefune Folch, som effter
Ordre er herofuerkomne till Eders Kongl. May:tz Tieniste, maa uinde
Tractamente og Qwarteer lige weed andre Cavalerij og wi maate bliffue
veed vor eget Folch, paa det wi udj denne kaalde Winter af Hunger og
Frost icke schal forgaa. Slig Kongelige Naade vil Gud belenne Eders
Kongl. May:t med det gandsche Kongl. Arfuehuss udj dee Retferdiges
Opstandelse for Guds naadige Domstol. Kebenhafn
d. 18:e Nov. 1679.
Eders Kongl. Stoermechtigste Majestætz Allerunderd. ringe Tiener
Aage Harlof
Major for Frijschytterne".
Och vad blev nu resultatet av denna
rentav gripande böneskrift? Ja, de fingo väl ett litet tillfälligt
understöd. Men vad skulle det sedan bli av dem? Givetvis skulle de få
stanna kvar i landet, om de ville arbeta inom jordbruk eller hantverk.
De, som voro hågade att upptaga ödehemman, skulle få fritt
byggnadstimmer från kronans skogar och därtill skattefrihet i tre
eller fyra års tid. Men det var endast ett fåtal, som kunde tänka sig
denna senare utväg, eftersom de allra flesta voro fullkomligt
utblottade. Helst skulle friskyttarna ha velat komma i konungens tjänst,
tjäna som infanterister ville de dock icke, eftersom några av deras
kamrater under sin tjänstgöring vid fotfolket blivit mycket illa
behandlade, däremot ville de gärna bli ryttare, något som också
framgår av Aage Monsens böneskrift till konungen.
Denna deras anhållan kunde emellertid
icke beviljas, och efter en år 1680 företagen undersökning om, vad de
i fortsättningen ämnade företaga sig, upplöstes deras kompanier, och
de forna frihetskämparna fingo sedan försöka slå sig fram så gott
de kunde var och en på sitt håll, somliga som jordbruksarbetare, andra
som hantverkare o. s. v.
Några av deras officerare, däribland
major Aage Monsen, erhöllo anställning vid de reguljära trupperna.
Friskyttarna voro av lättförklarliga
skäl för sina operationer i hög grad beroende av ryggstödet från
den danska hären. Under vintern voro de för den skull inkvarterade på
någon säker plats, vanligen i Kristianstad, Landskrona eller på Själland,
men de av dem, som inte voro allt för mycket komprometterade, kunde
till och med våga sig på att uppehålla sig i sina respektive hemorter.
Och så höllo de sig stilla, tills den danska hären kom tillbaka och
"skogen blev grön", något som också var en ingalunda
oviktig förutsättning för gerillafejden. Snapphanarna vågade sig nämligen
icke på att ta upp kampen med reguljära trupper ute på öppna fältet
utan måste inskränka sig till att strida i skydd av de täta skogarna
med deras svårtillgängliga klyftor och snår.
På deras stridslust var det heller
intet fel, och belysande härför är följande lilla episod. Strax i början
av maj 1677 infunno sig i Landskrona tvenne göingar, som blivit ditsända
av sina kumpaner för att förhöra sig om, när danska hären kunde
vara att förvänta till Skåne, och samtidigt försäkrade de, att man
däruppe i Göinge icke skulle svika, om man bara kunde vara säker om
att få behövligt stöd. Nåja, de båda emissarierna fingo förstås
lugnande försäkringar härom, de kunde ju också med egna ögon
konstatera, att mycket krigsfolk redan hade kommit över, och så drogo
de synnerligen belåtna till sitt land igen.
Under sommaren 1677 synas de flesta av
friskyttekompanierna ha blivit organiserade, däribland också Östra Göinge
kompani. Chef för detta var Niels Andersen, som nämnes första gången
i juni samma år och då med titeln löjtnant. Han låg då med sitt
folk i trakten av Herrevadskloster, där svenska hären för tillfället
var lägrad. Om denna kunde han då och då till danska högkvarteret
insända värdefulla rapporter. I början av juni överrumplade han med
sitt folk en svensk truppstyrka i Billinge prästgård, varvid tjugofyra
svenskar stupade och nio togos tillfånga. Fångarna fördes därefter
till danska högkvarteret, varest de vid anställda förhör lämnade
viktiga upplysningar om den svenska härens svaga styrka och dess stora
försörjningssvårigheter.
Under påföljande vinter uppehöll sig
Niels Andersen tillika med åtta av sina kämpar i København, där många
andra friskyttar då vistades. I januari 1678 beordrade Christian V
generalmajoren Arensdorf att sörja för deras underhåll, och i
enlighet härmed bestämdes detta underhåll så, att en kapten skulle få
6 rdr i månaden, en löjtnant 4, en kornett 3, underofficerarna 2,
korporalerna l½ och de meniga 1 rdr var. Det var, som vi se, tämligen
blygsamma understöd, som tillerkändes dem av höga vederbörande.
Arensdorf önskade emellertid transportera dem över till Skåne, och i
mitten på februari översändes på hans order Östra och Västra Göinge
kompanier till Landskrona, där de fingo underhåll och kvarter ända
fram till den 21 juni, då de gingo i fält samtidigt med den danska armén.
Under sommarfälttåget 1678 opererade
flera friskyttekompanier i nära förbindelse med den danska huvudhären,
något som tydligen framgår bl. a. av ammunitionsräkenskaperna. Så t.
ex. erhöll kapten Simon Andersen 23/7 24 pund krut, 28/7 20 pund - det
hade gått åt mycket krut i hans segerrika träffning vid Östra Sönnarslöv
26/7kapten Niels Andersen 5 pund och 200 kulor och "Capit. Mogens
(Aage Monsen Harlof) Dragone Compani Friskytere" 10 pund o. s. v.
Det var under detta års fälttåg, som
Niels Andcrsen utförde sin största bedrift, då han tillsammans med
Aage Monsen lyckades intaga Hönjarums skans i närheten av Osby.
Aktstycket om kapitulationen är av så pass stort intresse, att det förtjänar
att återgivas i sin helhet, och så här lyder det:
"Accord imellem Hans May:tts
Frijschøtter af Dannemarch och det Swensche folch af Høynebro skantz.
Eftter at Capitein Niels Andersen
hafde liggit for Skantzen med sine underhafvende Frijschøtter ved 14
Dagis Tid, kom Capitein Hare Aage med hundrede Man til Succurs,
hafwendis med sig en Trompetter, hwilchen hand d. 2 Augusti lod andblæse,
om de vilde opgifve paa Accord eller icke; daa efftersom de icke hafde
videre til Underholning, begierde de Accord, hvorpaa Captein Hare Aage
med Trompetteren red til dem och saaledis contraherede: først at de
skulde marchere af Skantzen udj fuld Gever och derpaa strax nedlegge
dem.
For dét andet at de skulde ledsagis
som Fanger til den danske Leyer ved Christianstad.
P.S. Efftersom de Swensche icke
hafde videre til Underhold, til med at de saa Captein Niels Andersen
staa ferdig med trende Tropper, hver paa 100 Mand at ville gaa Storm,
var de tvungne til at gifve sig.
Actum Høijnebro d. 2 Aug. 167S.
Aage Maansen Captein ofwer Frijschøtterne i Vester Gynge Herrit.
Niels Andersen Captein ofwer Frijschøtterne i Østre Gynge Herrit".
Det framgår av det föregående med
all önskvärd tydlighet, att friskyttarna voro militärt organiserade,
och då de därtill åtminstone tidvis erhöllo understöd av kronan, måste;
de därför anses som verkliga trupper om också irreguljära. Så
betraktades de också av de militära danska myndigheterna, vilka åtminstone
alltifrån år 1677 kalla dem friskyttar och likaledes nämna deras
chefer med militära titlar. Detta gjorde också de civila myndigheterna
utom i sådana fall, då de blivit uppretade över deras stundom alltför
hårda framfart mot bönderna. Vid sådana tillfällen kom nämligen skällsordet
"snapphane" lätt nog på läpparna, och denna nedsättande
benämning åtföljdes då gärna av ett eller annat svavelosande
kraftuttryck.
Den 5 november 1678 erhöll Östra Göinge
kompani vinterkvarter i Helsingborgs län, och vid fredsslutet påföljande
år överfördes det till Själland, där det upplöstes i mars 1680.
Kapten Niels Andersen stannade kvar i Danmark, där han sedan liksom så
många andra tappra frihetskämpar gick okända öden tillmötes.
De frihetsälskande skåningar, som
uppsatte och organiserade friskyttekompanierna, voro i regel personer,
som på sin ort åtnjöto ett stort förtroende och därtill en
grund-murad popularitet, men först och sist var det personer med
verkliga ledareegenskaper och ett oförfärat mod. Utan dessa egenskaper
skulle det icke ha lyckats för dem att så fort som skedde samla
omkring sig en större eller mindre flock modiga och behjärtade män,
som voro hågade att, som det hette, "gå på parti". I flera
fall hade dessa friskyttechefer ursprungligen varit besuttna bönder, så
t. ex. Aage Monsen, Eskild Nielsen, Anders Pedersen och Simon Andersen.
Den sistnämnde hade tillika med Jens
Jensen från Stoby redan den 20 februari 1677 erhållit kunglig fullmakt
att förfölja alla infödda svenskar samt alla svenska tjänstemän och
svensksinnade undersåtar i Skåne, som försöka förråda de
dansksinnade. Sedan följde liknande fullmakter slag i slag, och det ena
kompaniet efter det andra enrollerades. Ett av dessa blev efter sin
ledare kallat Nicolaus Hermansens kompani.
Om Nicolaus Hermansens levnadsställning
före kriget vet man ingenting, men man vet däremot, att han var en
bildad man, som läste och skrev både danska och tyska. I november 1676
erhöll han fullmakt som kapten vid Sten Brahes skånska dragonregemente,
deltog påfoljande månad i slaget vid Lund, där han blev tillfångatagen,
men redan i januari 1677 hade han turen att bli utväxlad.
Han skickades sedan upp till Blekinge för
att taga befäl över bönderna, men sedan Sten Brahe dött och hans
dragonregemente blivit upplöst, började han värva friskyttar, som
enrollerades den 20 april s. å. Egentligen hade han hoppats på att få
dem erkända som reguljära dragoner, vilket dock icke lyckades.
Under sin kommendering till Blekinge
hade Hermansen omkr. 20 februari försökt sig på att anfalla
svenskarna vid Ronneby, men anfallet blev tillbakaslaget. Själv hade
han under striden ådagalagt en så stor tapperhet, att blekingarna
lovat att gå man ur huse, om han bara snart ville komma tillbaka och hjälpa
dem, ty han var, som de sade, en god dansk man, och man hade tilltro både
till honom och hans fänrik Hans Bentsen. Nåja, det dröjde heller icke
länge, förrän han kom tillbaka på order av generalmajor Meerheim,
som sände med honom 200 dragoner, och så hade han förstås också med
sig sina friskyttar. Tillsammans med bönderna företog han nu ett
anfall för att driva bort svenskarna från Bokull (Karlshamn), vilket
dock misslyckades. Men även denna gång visade Hermansen prov på en
lysande tapperhet, som gjorde honom ännu mer populär både hos
blekingarna och hans underlydande.
Redan i april 1677 hade många av de
friskyttar, som övervintrat på Själland, återvänt till Skåne, där
de tills vidare inkvarterades i Landskrona. Under sitt uppehåll härstädes
blevo de enrollerade och avlade ed till konungen, på vilkens befallning
de sedan skulle förplägas och avlönas som dragoner. Hermansens 30
friskyttar skulle få en slettedaler (två tredjedels riksdaler) pr man
och han själv, som här nämnes major, 5 eller 6 rdr i månaden.
I april utsändes Hermansen med sina
friskyttar för att söka etablera förbindelse med det inneslutna
Kristianstad, men även denna gången förföljdes han av oturen. Påföljande
månad är han i full färd med att indriva en proviantgärd i Luggude,
Norra och Södra Asbo samt Bjäre härader, ty även för dylika uppdrag
användes friskyttarna.
I juni påföljande år kunde han
inrapportera till högkvarteret, att han en kvarts mil från Markaryd
hade angripit en svensk ryttartrupp på 76 man, varav 32 man nedgjorts jämte
flera officerare. Dessutom blev "en stor monsør kvæstet men kom
derfra". Ifrågavarande monsieur var, som man senare fick veta,
generalmajor Bielke. Hermansen berättar vidare följande: "Vi har
forfulgt dem til grænsen, hvor det var en stor mængde ryttere og
dragoner, saa vi maatte retirere os, men vi mistede ingen".
Under ett par dagar låg han sedan kvar
vid "Ystenet" (Yxenhult) men måste draga sig tillbaka, sedan
svenskarna hade fått förstärkningar. Bönderna häruppe önskade få
begiva sig till Landskrona för att sedan eventuellt emigrera till Själland,
men de fruktade för, att svenskarna i så fall skulle lägga hela
trakten i grus och aska.
Trots den svenska övermakten lyckades
Hermansen att hålla sig kvar i norra delen av Norra Asbo härad, och en
månad senare finna vi honom åter uppe i trakten av Markaryd, där han
i Fagerhults socken är sysselsatt med att uppsnappa proviant och brev
m. m. från svenskarna. Hans kompani uppgick vid denna tidpunkt till 60
man, huvudsakligen göingar. Även Fagerhultsborna voro redo att sluta
sig till honom, ty deras gevär voro förstklassiga, men de saknade tyvärr
en mycket viktig sak, nämligen krut.
Major Hermansen var, som redan förut
är nämnt, en bildad person, och detsamma kan också sägas om tre av
hans närmaste underbefälhavare, av vilka kaptenen hette Hans Mand,
kaptenlöjtnanten Jacob Pedersen Bredal och löjtnanten Jakob Jørgensen
Visseltoft. De hade allesammans studerat vid Københavns universitet,
den förstnämnde också vid Lunds universitet, där han vid krigets början
i strid mot universitetsprivilegierna blev fängslad av svenskarna,
varefter han, sedan man släppt honom, blev friskytt i Hermansens
kompani med kaptens grad.
Visseltoft, som var son till
kyrkoherden i Visseltofta Jørgen Simonsen Scheel, hade på dansk sida
deltagit i slaget vid Lund. Därefter hade han under någon tid hållit
sig dold i Harlösa socken, varifrån han sedan sökte ta sig hem till
Visseltofta. Han blev emellertid, när han var på väg dit, gripen på
föranstaltande av borgmästaren Gabriel Hilleton och därefter införd
till svenska högkvarteret i Vä. Förmodligen hade det hela kunnat
sluta nog så illa för den unge skånske studenten, om icke hans
landsman Ebbe Ulfeld lagt sig ut för honom och lyckats få honom
frigiven.
Men ännu var det icke slut med vedervärdigheterna,
ty då han befarade, att förutnämnde Hilleton också i fortsättningen
skulle bli farlig för honom, beslöt han att för säkerhets skull
begiva sig till Landskrona. På väg dit blev han vid Kågeröd helt
utplundrad av ett svenskt parti från Helsingborg, och någon tid därefter
var prästsonen från Visseltofta enrollerad som löjtnant i Nicolaus
Hermansens kompani. Det var för övrigt denne prästson, student och
friskyttelöjtnant, som i något sammanhang på ett säkerligen mycket
träffande sätt karakteriserade stämningen bland dåtidens skånska
allmoge, då han sade, att bönderna nu icke längre ville plöja, men när
danskarna komme med sin här, ville de taga geväret och följa. Det
ligger också en stor portion sanning i hans reflexion: "Hvor ingen
Durchmarsch er, der er ingen Snaphane". Det var alltså enligt hans
mening det stora ekonomiska trycket, som utgjorde en bidragande orsak
till, att det var så många bönder, som anslöto sig till friskytterörelsen.
Och däri hade han säkert alldeles rätt.
Om Nicolaus Hermansens vidare öden vet
man bara, att han levde ännu år 1705, då han var bosatt vid Vestervig
i Thy strax nordväst om Limfjorden (Jylland), där han livnärde sig
som fiskare och då vid ett tillfälle hade ett mellanhavande rörande
fisket med en godsägare vid namn Molderup. Denna lilla notis är det
sista kända livstecknet från friskyttemajoren Nicolaus Hermansen, som
alltså vid krigets slut i likhet med övriga friskyttar tagit sin
tillflykt till det gamla kära moderlandet Danmark, där han förmodligen
slutade sina dagar.
Gå til: DEL
2 DEL 3
|
