Dansk-Skånsk Tidsskrift nr. 1 februar 2005


Stenbockskulturen i Helsingborg - eller konsten att förfalska historia

Av Anders NÅ Larsson


 
Det var i slaget vid Helsingborg 1710 de sista dansk-skånska förhoppningarna om en återförening dränktes i blod av den svenske fältherren Magnus Stenbock. Kring minnet av den svenska segern vid Helsingborg uppstod med tiden en svensknationell kult, och Stenbock blev vördad som ett helgon i den stad han själv helst såg jämnad med marken som danskt motståndsnäste. Ännu idag på 2000-talet är "Måns Bock", som han även kallas, mycket populär i Helsingborg, och kultureliten och akademikerna vill inte göra upp med historieförvanskningen.

Det var inte första gången namnet Helsingborg skrevs in i historien när Stenbock slog den danska armén utanför "Sundets Pärla". Få gamla danska orter har ett lika händelserikt förflutet. Staden är en av Skånes och Danmarks äldsta och nämns redan som köpstad i ett donationsbrev från Knud den Hellige år 1085 - det äldsta kända danska brevet. Adam av Bremen skrev på 1000-talet att det fanns många överfarter från Sjælland till Skåne, men den kortaste är vid Helsingborg. Från Helsingborg till Helsingør är avståndet endast 5 km, och innan Sverige erövrade Skåne år 1658 rådde torggemenskap mellan städerna, vilket var unikt för två nabostäder på denna tiden. Inte bara i Danmark, utan i hela norra Europa. 

Överfarten skyddades av en befästning, av vilken idag endast medeltidstornet Kärnan (på danska: Kernen) står kvar. Det byggdes på 1300-talet av kung Erik Menved, och borgen var då Danmarks kanske allra viktigaste. På Helsingborgs slott hölls danehof 1283 liksom flera gånger i början av 1300-talet. Även när senare s k herredagar blev Danmarks högsta beslutande församling, avhölls dessa vid flera tillfällen i Helsingborg.

Helsingborg är Skånes mest krigshärjade stad, som belägrats 1263, 1318, 1369, 1452, 1525, 1644, 1676, 1678 och 1709 - merparten angrepp har svenskarna stått för. Första slaget av historisk betydelse vid Helsingborg stod år 1362, då kung Valdemar Atterdag besegrade en enorm hanseatisk krigsflotta som angrep staden. Ett nytt slag vid Helsingborg 1535 avgjorde Danmarks största inbördeskrig "Grevefejden" för Skånelands del, där lübeckare förenade med skånska borgar- och bondestyrkor besegrades av en svensk här. Efteråt satte svenskarna eld på staden.

Slottet lät man vara ifred den gången. Men inte 1680 då man efter Skånska krigets slut rev fästet, med undantag för Kärnan. Detta bl a för att man skulle kunna hissa en enorm svensk flagga så högt som möjligt över staden, för att visa omvärlden att Helsingborg och Skåne för "evinnerlig tid" hörde till Sverige.

Stenbockskriget
Men flaggan revs ned när den danska armén 1709 landsteg vid Råå (Rå) i ett sista försök att återerövra de 1658 förlorade gamla östdanska landsdelarna Skåne, Halland och Blekinge. Trots att 51 år passerat efter att Skåne förlorats till svenskarna vid Roskildefreden tog helsingborgarna emot danskarna med öppna armar, och svor en trohetsed till danske kungen. Borgarna som mötte upp redan på Råås strand upplyste att man inte hade något motstånd att möta eftersom svenskarna hade flytt från staden, och bad om en "formidabel" dansk garnison för att undgå svenska repressalier.

Professor Knud Fabricius skriver i sitt stora verk Skaanes overgang fra Danmark til Sverige att Helsingborg var den stad där man under 1600-talet mest öppet demonstrerade sitt danska sinnelag. Eftersom Helsingborg var den stad som geografiskt låg närmast moderlandet hade det också alltid funnits en stark misstro från den svenska överheten gentemot helsingborgarna. Den svenske kommendanten i Helsingborg Carl Hård skrev t ex vid ett tillfälle i ett brev till Stockholm att: "Vi bor i denna stad bland skälmar och förrädare." När de svenska erövrarna satte en riksgräns i Öresund stoppades viktiga handelsgemenskapen med Helsingør, och Helsingborg miste bl a sin betydelse som knutpunkt för häst- och kreaturshandeln över Sundet. Karl XI införde en "Järnridå" i Öresund och klippte av alla de familjära, kulturella och merkantila band som i århundraden funnits mellan de två systerstäderna. Hels ingborgarnas agerande 1709 är föga märkligare än berlinarnas 280 år senare, då muren föll. 

Efter Stenbock besegrat den danska armén framför Helsingborg omringade svenskarna staden, vars invånare stod på vallarna sida vid sida med de danska soldaterna för att försvara Helsingorg vid det förväntade angreppet. Men Stenbock vägrade storma staden, ty som det heter i en rapport till Stockholm: "Som denna staden varit den första som brutit dess trohetsed emot Kungl. Maj:t och svurit fienden [sin trohet], så har Herr generalen en chef [Stenbock] intet funnit den staden värd nog att en redlig och svensk blodsdroppe genom en formell attack utgjutas skulle, utan fast heller till dess välförtjänta straff låta nu tvinga dem med bomber och glödande kulor, vilket ock så lyckats...".

Efter kriget brände Stenbock ned skeppsbron och betecknade Helsingborg som ett "för oss [svenskarna] skadeligt näste", vars invånare i händelse av ett nytt danskt återerövringsförsök skulle flyttas in i landet. Staden fick ingen hjälp av svenska staten till återuppbyggnad efter kriget, och ödeläggelserna fortsatte då de gårdar vars ägare tagit ställning för Danmark i kriget beslagtogs och revs. De fick bl a bidraga som byggnadsmaterial till den ännu idag existerande 2 km långa jordvallen vid Råå, som skulle hindra en ny dansk landstigning i Skåne. Även borgmästare Schlyters gård, den nuvarande Henckelska gården, där Frederik IV haft sitt högkvarter skulle rivas, men myndigheterna blev till sist övertygade om att den var lämplig att använda som rådstuga, och därför är den idag en av de få helsingborgsbyggnader som står kvar från denna tid. Schlyter själv hade flytt till Sjælland där han liksom många andra helsingborgare fick leva resten av sitt liv i landsflykt. Staden degraderades efter kriget till ett simpelt fiskeläge. Först vid den industriella revolutionen på 1800-talets mitt skulle den resa sig på fötter igen. 


Danskdödarstålmannen
Den samtida svenska diktningen från 1700-talet är föga smickrande om Helsingborg: i t ex professorn och sedermera biskopen A Rydelius allegoriska dikt är Helsingborg det lättrogna fruntimret Elsa som förförs av den danska kurtisören. Segerherren Stenbock däremot hyllades som en lysande hjälte och tilldelades även nya fantastiska bedrifter med drag från bl a Gustav Vasas äventyr i Dalarna. 

Slaget vid Helsingborg blev ett av Sveriges största nationella minnen, och den 28 februari, årsdagen för Stenbocks seger, hölls under 1800-talet varje år stora manifestationer i Helsingborg, där militären marscherade med skolungdom i tåget från slagfältet vid Ringstorp (på danska: Ringstrup) till Stortorget (Store Torv), där det inför väldiga åskådarmassor hölls militärparader medan skolbarnen uppe på en scen sjöng svensknationalistiska sånger och en orkester spelade marschmusik. 

För helsingborgarna år 1710 ägde dock slaget inte rum den 28 februari, utan istället den 10 mars, eftersom Helsingborg den 30 november 1709 officiellt gått över till dansk kalender, som då låg tio dagar före den svenska. Men detta var ovidkommande då Stenbock i officiell svensk historieskrivning nu var helsingborgarnas befriare och hjälte, som besegrat deras "fiender" - att han i själva verket straffat dem hårt för att de var så danskvänliga förtegs - eller som det heter i en dikt:

"Snart stod han som en krigsgud i frälsta Helsingborg,
och ej en dansk var synlig på gata eller torg."

I svensk historieskrivning fanns länge nästan inga gränser för vilka egenskaper man kunde tillskriva Stenbock. I ett svenskt biografiskt lexikon från 1849 heter det: "Med rätta kan en tacksam eftervärld med det ärofullaste av alla hjältenamn, det av fäderneslandets räddare, hedra fältherren Magnus Stenbock. Han var en av dessa rikt begåvade naturer, dem både snillets och hjärtats ädlaste egenskaper upphöja till mönster för mänskligheten, men vilka ett sorgligt öde till slut kröner med martyrkronan." Det sistnämnda refererar till hans död i dansk fångenskap. 

När 150-årsminnet av Stenbocks seger firades i Helsingborg 1860 var det tänkt att man skulle resa en staty i lera över Magnus Stenbock på Ringstorps backe. En sådan tillverkades också i Höganäs (Højnæs) i Kullen, men det bar sig inte bättre än den sprack under transporten. Man fick därför nöja sig med att resa en liten minnessten. 

En kommitté bildades med representanter från hela Sverige för att ge Stenbock ett värdigare minnesmärke, med idel ädelt folk: ärkebiskopen, biskop Flensburg i Lund, landshövdingar, överstar m m. En pengainsamling över hela Sverige startades, men med klent resultat. In på scenen trädde då en hög officer i Helsingborg, ryttmästare Sigfrid Wennerberg, och såg till att man fick ihop pengarna som erfordrades. 


Militärparadplats
Det Helsingborg som på 1800-talet under kort tid växte med explosionsartad kraft från småstad till storstad, var en viktig militärort med inte bara ett husarregemente, utan också en arméfördelningsstab. Under samma tid ändrade Helsingborgs stadskärna helt utseende. De gamla skånska korsvirkeshusen som kantade Stortorget revs för att ge plats åt en "representativ" bebyggelse och ett stadscentrum man ansåg värdigt en svensk storstad, med terrasstrapporna framför Kärnan i öster och Stenbocksstatyn i väster. Ett nytt stort rådhus uppfördes, som försågs med fönstermålningar skildrande stadens historia, med flygande svenska fanor och segerstolta karoliner - givetvis med Stenbock i centrum av alltihop - eller med författaren Jonny Ambrius ord: "motiv helt värdiga ett klubbhus i en svensk fosterlandsförening på 1930-talet". Den stora ryttarstatyn restes 1901, och placeringen blev stra tegisk: på stadens förnämsta plats precis mitt i paradgatan mellan Stortorget och Hamntorget. Härmed fick nämligen militären en paradplats där stora offentliga scenerier spelades upp vid de årliga Stenbocksfesterna. 

Statyn skapades av konstprofessorn John Börjesson i Stockholm. Från början var det tänkt att Stenbock skulle hota med dragen värja mot systerstaden Helsingør, men det blev till och med för mycket för de svensksvärmande helsingborgare som samlat ihop pengar till monumentet. Vid hans fötter står två vadmalsklädda krigsmän, som håller upp en fana med Karl XII:s namnchiffer och Skånes vapensymbol, vilket förmedlar propagandamyten om att Stenbocks armé till större delen utgjorts av simpla skånska bondpojkar, "Måns Bock och hans skånska getapågar". 

Att Stenbocks armé i själva verket var en väldrillad armé med stor krigsvana från de europeiska slagmarkerna, och till ytterst liten del utgjordes av skåningar - de allra flesta av dessa fanns tvärtom på den danska sidan! - bekymrade inte historieprofessorn Martin Weibull när han med svulstiga ord invigde statyn. På kvällen var det festmiddag i hotell Mollbergs stora sal, där matsedelns framsida var prydd av en medalj till Stenbocks ära, vars latinska inskriptioner i översättning lydde: "Genom Guds hämnd är Skåne befriadt. Den 10 mars 1710" och "Hvem skulle kunna tro, att odjuren på sådant sätt skulle kunna förjagas ur riket". 

Alla var dock inte lika begejstrade. Helsingborgs fackföreningar beslutade att bojkotta festen, men blev kraftigt fördömda härför av Hjalmar Branting i Stockholm. 

Banka dansken gul och blå
Den största Stenbocksfesten i Helsingborg firades vid 200-årsjubileet 1910. Stenbocksminnet ägnades naturligtvis stor uppmärksamhet i pressen, och den gamla fiendeskapen mellan Sverige och Danmark ventilerades i storsvenska artiklar och dikter. Att redan bl a Karl Enghoff 1889 i sin akademiska avhandling Tillståndet i Skåne under Magnus Stenbocks guvernörstid 1707-1711 lagt fram mängder av fakta som skulle ha utgjort grund för en starkt reviderad bild av fältherren och tillståndet i Skåne omkring 1709-10, intresserade dock ingen. Allra minst professor Artur Stille som i sitt högtidstal menade att Stenbock borde ses som Skånes och Helsingborgs beskyddare, trots han själv givit en annan bild av fältherren 1903 i sitt verk Kriget i Skåne 1709-1710. På Helsingborgs läroverk fick ungdomarna sjunga en Stenbocksvisa som bl a löd:

"Gref Magnus han tog uti hakan på mej: 
'Se morsk ut, min påg, då springer dansken för dej!'
Den muntre gref Magnus den liknar jag väl, 
Och ej vill jag hafva ett annat befäl. 
'Stor sak', sad' han, 'om tröjan vår är hvit eller grå. 
Blott dansken blir bankad af oss guler och blå..." 

Festligheterna inleddes med klockringning i stadens kyrkor och salut med 21 skott från terrassen vid Kärnan. Dagen till ära var eleverna vid Helsingborgs skolor lediga, och mötte upp vid Ringstorp där det hölls högtidstal av generalmajor von Matern och bön av regementspastor Gierow, vilken bl a predikade: "Att Sveriges folk var Guds folk, som utförde hans verk, och som därför kunde räkna på hans särskilda ynnest - en god svensk i den tiden skulle ha betraktat det som en hädisk tanke att draga detta i tvifvelsmål. Han kände sig och sitt Sverige som de rättmätiga arftagare till det gamla Israel, för hvilket folkets strider voro Herrens strider." Och regementspastorn menade att helsingborgarna borde se ett föredöme i "våra fäder i det skede af vår historia, som frambragte en Magnus Stenbock, och i hvilket Sveriges storhet och väl var allt för ett folk, stor i ödmjukhet och själfuppoff ring". Med "våra fäder" avsågs dock uppenbarligen inte de danskvänliga helsingborgarna.

En annan av stadens präster utnyttjade tillfället till att angripa danska språket. Han talade om "att försvara svenska språkets renhet emot dess fiender" och fortsatte "hur lätt glömmes icke den kampen, i synnerhet här vid gränsen". Helsingborgarna fick en förmaning mot att blanda sitt tal med danska ord. Förmodligen avsåg prästen ord som finns i det gemensamma skånsk-danska ordförrådet. På Hotell Mollberg var det stor festmiddag, där ett av festtalen hölls av direktör Sommelius, som bl a sade:

"Högtidshållandet af 200-årsminnet af segern vid Hälsingborg har en stor fosterländsk betydelse, och dess djupa innebörd är icke en triumf öfver forna motståndare eller något begär att yfvas öfver en framgång för de svenska vapnen, utan den är kärleken till fäderneslandet, till det land, där vår vagga stått och där våra fäder i trohet mot sina konungar och sitt fädernesland kämpat för den andliga och materiella kultur, hvaröfver vi med skäl kunna känna stolthet."

Alla helsingborgare deltog dock inte i Stenbocksfesten. Stadens godtemplarloge valde att istället ta över till Helsingør och tillbringa kvällen hos dess godtemplarloge, men de fick skarp tillrättavisning i Helsingborgsposten för sin utflykt, vilken betraktades som "det smutsiga förslaget till demonstration emot den fosterländska festen på Stenbocksdagen". Avisan fortsätter vidare att tala om lumpen nihilism och ljusskygga individer.

Historielösheten är monumental
Storsvenskheten och indoktrineringen tar sig inte längre dessa utryck, men en riktig öppgörelse med historieförfalskningen dröjer ännu. På rådhuset, navet i Helsingborgs politiska liv, presenteras fönstermålningarnas historieframställning ännu på 2000-talet med stolthet av rådhusguiderna för skolklasser, turister och andra besökare, som den vore kalla fakta. Och inget namn har lika starkt satt sin prägel på Helsingborg, som Stenbock: man läser på Magnus Stenbocksskolan, handlar i Magnus Stenbocksgallerian, åker på Norra, Mellersta och Södra Stenbocksgatan, som är den stora gatan som korsar staden, etc. Åtskilliga föreningar och firmor, ja t o m en kyrka och ett tåg är uppkallade efter honom. Framförallt utnyttjas namnet kommersiellt av lokala företag, som om namnet Stenbock bär ett värde i sig som är oantastbart. Flera helsingborgsföretag har statyn som sin logotyp.

1996 invigdes Magnus Stenbockgallerian i centrum, i det tidigare Epavaruhuset, där ett porträtt av fältherren sattes upp vid ingången med statysockelns text under: "Fosterlandet åt Magnus Stenbock, snillrik fältherre, tapper krigare, ädel menniska, stor i segern, större i olyckan." (I skrivande stund är dock sedan en tid porträttet tillfälligt (?) nedtaget). 

Trots detta har Nordvästskånes enda opinionsbildande organ Helsingborgs Dagblad flera gånger tagit statyn i försvar, bl a 8/1 2004 då man hävdade att Stenbocks äreminne är en utmärkt historielektion. En invändning från min sida 13/1 där jag bl a erinrade om att de flesta helsingborgare vuxit upp med att Stenbock var en hjälte och att denne hamnade på fjärde plats i tidningens egen omröstning inför millennieskiftet om "Årtusendets helsingborgare", besvarades bara kort med att sådant kan människor själva skapa klarhet i.

Blott några få veckor senare arrangerade det svenska högerextremistiska partiet Nationaldemokraterna ett fackeltåg med 150 deltagare i Helsingborg på Stenbocksdagen och höll storsvenska tal vid statyn för att hedra Stenbocksminnet. HD nämnde inte ett enda ord om nazistmarschen i tidningen. 

Kanske tänkte HD på undervisningsmaterialet för Helsingborgs skolor, författat av Marie-Louise Lindström, när de hävdade erövrarstatyn är en bra historielektion? Här får skolbarnen lära sig att monumentets budskap är Den Historiska Sanningen: "Allt blev bättre tack vare Magnus Stenbock. Han var arbetsam och duglig, hederlig och rättvis, glad och skämtsam. Folket i Skåne kände stor tillgivenhet för honom. Magnus Stenbock var en ÄDEL MÄNNISKA" (versaler av författaren) etc.

I ett annat undervisningsmaterial från år 2000 som sändes ut till skolor på bägge sidor av Sundet, fick skånska och danska skolbarn veta: "Ända sedan 1690 har Skåne varit svenskt på allvar. Danskarna försökte visserligen angripa Sverige på nytt 1710, men då hade skåningarna fått nog av allt bråk och alla stridigheter. De samlade sig till en gemensam attack och drev iväg inkräktarna til Själland."

Även Helsingborgs Museiförenings årsbok 2000 Vinterbrand - Fälttåget i Skåne 1709-1710 och slaget vid Helsingborg av Claes-Göran Isacson, som är den senaste boken om ämnet, ger i huvudsak den konventionella bilden och förtiger de flesta obehagliga fakta. 

År 2003 arrangerade Helsingborgs Museum en historisk tablå i Kärnan om slaget vid Helsingborg, som till stor del grundade sig på Isacsons bok. Stenbock höjdes här till skyarna, medan allt komplicerat och obehagligt om hans förhållande till skåningarna och helsingborgarna i synnerhet förbigicks med tysthet.

En bidragande förklaring till ensidigheten är kanske att nästan all forskning och litteratur om kriget 1709-10 producerats av svenska historiker. Medan det från danskt håll skrivits massor om Skånska kriget 1676-79 och snapphanarna/friskyttarna, är det desto mer tunnsått om Stenbockskriget. 

Men det ursäktar föga agerandet från svensk sida. Att landets historia läggs till rätta för att dölja obehagliga sanningar, och att historieundervisningen fortfarande delvis grundar sig på en storsvensk och totalitär tradition med rötter i 1800-talet kan knappast vara acceptabelt i ett modernt demokratiskt samhälle. Att myndigheterna, medierna, skolorna och museerna i Helsingborg svikit sin uppgift här är uppenbart. 

Skall helsingborgarna bli dem som slutligen bevisar den machiavellianska tesen: "De som segra, på vilket sätt de än segra, aldrig få de skam av segern i historien"? Eller skall man förpassa Stenbocksstatyn och rådhusmålningarna till ett museum?

Chart.dk